Aftonbladet – 2 april 1846, sida 2

maren. Sedan öfvergick han till sjelfva frågan; och yttrade: Jag har aldrig velat gifva mig ut för hvad jag icke är. Jag är ej nyhets-ifrare. Jag skulle hafva varit det för femtifem år sedan, midt ibland den gamla monarkiens missbruk; jag skulle ännu vara det, under en af dessa envälden, som icke respektera eller iakttaga rättvi-sans stadgar och mensklighetens bud. (Bra, bra!) Men nu och i vårt land böre vi icke tänka på att göra nya inrättningar, utan att betjena oss af dem som förefinnas. Också är jag ej, i egentlig mening, nyhetsmakare. Då jag således understödjer en reform, är det derföre att jag anser en stor nödvändighet påkalla den. Om man betraktar vårt parlaments och vår administrations ställning, öfvertygar man sig snart om dess tvingande nödvändighet. Jag skulle dessutom icke vara nog obetänksam, att såsom oppositions-chef föreslå hvad jag skulle förkasta såsom chef för styrelsen. Det är omöjligt, att ingå i denna diskussion på det grundliga sätt, som jag är sinnad göra det, utan att begagna ordet korruption,. Til-låten mig derföre att använda det, såsom publieiteten gjort det, såsom sjelfva Montesquieu det användt. Det är ju icke först i dag, som detta ord, detta begrepp, blifvit hördt och uppfattadt. Det är icke nu först, som maktens inflytelse verkat på vissa sinnen och befallt öfver dem. Under envåldstiden, under Ludvig XIV, som: älskade äran och prakten, smickrade man hans krigslystnad och hans smak för storartade byggnadsföretag. Under Ludvig XIV, sedan han bar en snillrik och slug qvinnas ok, smickrade. man henne: vi hafva ju nyss läst beviset, att sjelfve den store Bossuet måste genom hennes inflytelse söka erhålla tillstånd att trycka sina arbeten. Sedermera, sedan konungamakten fallit i Ludvig XV:s händer, var en stor minister, stor åtminstone genom sina afsigter, en.upplyst minister, Hr de Choiseul, tvungen att smickra en qvinna. Det var till detta pris, som han erhöll tillåtelse att förstärka landets sjömakt, att återupprätta rikets härsmakt, och då monarkens passion, försämrad, sänkte sig ned till en cynisk älskarinna; då inflytelsen flydde från madame Pompadour till madame Dubarry, yttrade: Hr de Choiseul, hejdande sig på denna lågheternas bana: det är elllför mycket! Han begaf sig till sitt Chanteloup,. Då Europa se-dermera blef vittne till Polens brottsliga delning, utropade Ludvig XV i sin fån ga ånger och Fredrik den Store i sin skadeglädje, begge gemensamt: Hade Choiseul ännu varit minister, skulle Polen icke vara styckadt. (Högt bifall, långvarigt afbrott.) Se der envåldsstyrelsernas usla sida. Mer de: fria styrelserna haiva ock en sådan. Den mäktige är der icke deruppe, utan här nere. Man måste smickra honom, man måste vän— da sig till folkombudens fåfänga och intresse, och då man vunnit deras röster, måste man ofta äfven vinna dem, som utvälja dessa. Det är på detta sätt, som korruptionerna blifvit ett af dessa slags gift, hvilka meddela sig åt hela blodmassan och derföre medföra döden. Äfven jag vet ganska väl, att den allmänna andan, denna känsla som vi böra påkalla med värma, men urskiljning, bryter alla korruptioners kedja, i den stund då hon framstår verksam och lysande. Också är det deriöre, som jag föredrager denna styrelseform framför alla andra. Men är detta väl ett skäl, att icke söka bjelp för det onda, då man tydligen ser att det finnes? Det finnes de, hvilka, emedan de skåda allt i svart, blifva sin egen tids och sitt eget lands förtalare; de säga, att det nu för tiden finnes mera korruption än förr i verlden. Det är en villfarelse. Nog vet jag, att vår tid fattas högsinthet. Folkets bjertan äro icke storsinnade, emedan hvilan förvekligar själen, i stället att upplyfta heane. Men man tillät sig för trettio: år sedan sådant, för hvilket man nu skulle rodna af blygsel. Jal i våra dagar äro våra hjertan mindre högsinnade, men våra seder renare. Det finnes likväl äfven ett slags förnäm nedlåtenhet, hvilkens ständiga likgiltighet jag icke kan dela: det finnes de, som tro, att man icke kan styra, utan medelst tillfredsställandet af enskilda intressen, och som säga: korruptionen är ett oundvikligt ondt, ja, den är icke egentligen ett ondt, den är nästan ett godt, då den tjenar den sak man är tillgifven. Alla de, som tadla korruptionen, vilja sjelfva blott en sak; de vilja antingen sjelfve vara korruptörer eller korrupterade. (Man skrattar.) Man bör helt enkelt veta att betjena sig af korruptionen till sin saks. fördel,. Se der, hvad de påstå, och dessa mennicskar. sedan da cålunda latt åt dat anda 12