Aftonbladet – 30 mars 1846, sida 2

gerska, Britta Olsdotter i Gyllby. Kanske finnes detfingen klass medborgare, bland hvilka äktenskapen i allmänhet så litet bestämmas af tycke, som inom den .besuttna delen af Sveriges allmoge. Här väges sällan känsla mot känsla, sympathi mot sympathi, utan Hemmans-det -mot hemmansdel, eller å!minstone tressade pengar mot i jord nedlagda. Någon gång tages till och med sängkläderna och silfret i dylikt, nog moget öfvervägande. Britta, som tyckes från barndomen fullkomligt hemmastadd med denpa pekonomiens moral, finner för sin del det föreslagna partiet i alla hänseenden fullkomligt passande: Britta älskar icke Erik, men han gäller att vara en groft förmögen bonde: det är nog för henne. Det finnes personer, som kunna ha nog af fasligt litet. Med Erik förhåller det sig deremot icke alldeles såsom med hans utsedda fästmö. Hans unga hjerta klappar i tysthet för en täck berdinra, soin blåser sitt vallhorn och sjunger sin. visa vid en af Wermlands vackraste sjöar. Nyss har bekännelsen om hans kärlek sprungit öfver hans läppar, och herdinnan har sagt sitt svar i ett ja och i en kyss. På ett sådant svar, isynnerhet om det, för mera säkerhets skull, upprepas, kan man just icke gerna misstaga sig, och, hvimmelkantig af kärlek, yr af glädje, återvänder Erik, sjungande med full hals till hemmet. Detta väcker så mycket mera uppseende, som Erik; under den tid hans nu ändtligen frigjorda kärleksbekännelse stod honom i halsen, temligen skönjbart gick och hängde läpp. Far och mor anställa ett ståndförhör med den så plötsligen till lif och glädje uppväckte sonen... Han bekänner sin kärlek. Är du splitter rasande befängd galn, Erik? Ho, som inte får så pass, som e träsked efter sine föräldrarl utropade fadern. Man bör, att det är det kalla, pröfvande förnuftet, som resonerar. Tröskedsargumentet väger förfärligt mycket på denna vågskål. Men Erik håller sig tapper. Med exemplet framför sig af de tusende, som, under samma förhållande, som han, kämpat för sin första flammas lyckliga, men mindre vanliga öfverflyttande på hymens altare, utvecklar han vältaligt alla de skäl och bevis, hvilka vid ett sådant tillfälle kunna vara på sitt ställe. Men allt förgäfves! Föräldrarne vilja, hvar och en på sin sida, öppna hans armar för Britta: han slår ifrån sig förtvifladt. Han har icke bjerta för någon, utom: för Anna. Rike Sven hotar att göra sin son arflös. Hade Sven varit en fattig inhysesman, skulle denna hotelse varit af ringa betydenhet; nu blir Erik med skäl betänksam och sjunger melankoliskt: Farväl nu med lycka, farväl nu med fröjd: Så mörk blef min rosende stig. Under allt detta anar icke Erik, att han har en rival i en ung dräng hos Annas föräldrar, hvilken, såsom vederbör, förälskat sig i dottren i huset. Ehwu en Annas föregående beskrifning på skogsrå, hvilken är långt från att slå in med allmogens vanliga traditioner härutionan, bort varna honom, vågar sig Anders ändå fram med en liten kärleksförklaring, som Likväl. genast följes i spåren af en Korg, fastän i de mest skonande, de mest vänskapsfulla ordalag. Det svider i hjertat; den stackars Anders har tårarne i ögonen, men han erkänner s:g böra ge vika för en rival, sådan som Erik, och . utber sig, i stället för den vägrade genkärleken, en vändans, så att skoklackera slår imot tuppen på majstångav Hos nämdemannens, der bygdens ungdom firar midsommarsafton. Påföljande tablå för oss midt ini denna festlighet. Moajstången, med allt sitt lysande tillbebör, af blomsterkransar, förgyllda ägg och utklippt guldpapper, med en ståtlig tupp uppflugen på spetsen, faller främst i ögonen. Borden stå uppdukade, och husets tjenare syssla deromkring. Nämdemannen yppar för sin hustru sin med verkligt nämdemanssnille uppkastade operationsplan, för att göra ett af de tu, af Erik och Britta. Imedlertid börja gästerna så småningom ankomma. En i trakten boende brukspatron, åtföljd af sina barp, uppträder i uniform. Britta, com skall spela en rol i dagens tilldragelser, infinner sig, jemte sin far, och yttrar sig serdeles oförfäradt i andan af en temligen borts ämd, rik arftagerska. Slutligen upptågar massen af nationen, företrädd af en speleman, och dansar, hvar efter annan, Frykdalspolskan, Hallingen och Skrälåten. Förut har Erik hållit sig på det betydligaste afstånd han förmått från Britta. Nu kommer det ögonblick, som skall förena dem. Nämdemannen fattar sitt glas och börjar ett tal, som ban skickligt inleder med en skildring af den vänskap, som länge förenat honom och Brittas VOLEDONASVUEL SS TBS LANT TATE SNS TK RER SERIE TARM DNTARE ESP