Aftonbladet – 20 mars 1846, sida 2

vore rådligt att trotsa ovädret, sköt ändtligen n räddningsbåt från land. Den gled nära förbi len raske ynglingen, som låg der ensam och ämpade med de rasande vågorna ... så nära tt åran strök hans arm ... Så stolt han båller hufvudet uppe! .. . han jelper sig nog sjelf, sade en af roddarne välvist, låt oss skynda till de andreln Ja, de äro tre, i alla fall, han der blott en, ; varade en af roddarne. Sagdt; oehb räddningsplankan skred förbi ... Ännu en kort, (eller lång — allt som man vill) stund, och båten, som nu vände tillbaka närmade sig åter stället der envigskampen stod... Ännu en gång syntes det stolta hufvudet, men snart böjde det sig ödmjukt och djupt, och de segrende vågorna bredde sin högblå fana öfver den fallnes lik ..Tidigt följande morgonen satt krigarens enka med sin yngsta, enda son på klippan och stir-: rade med förgråtna ögon ut åt den vida vattengrafven mot en sup med en hop soldater, som draggade på djupet mellan Fjäderholmarna. Arbetet fortsattes natt och dag, dykaresökte bland vrak och spillror på sjöbotten — allt förgäfves. Tålig satt modren med sitt barn på klippan den långa månljusa höstnatten och väntade att återfå sin sons lik. Tystare ändå låg det vida vattnet framför henne och log och glittrade, och ingen brytning på dess blanka spegel, ingen darrning förrådde stället der hennes älskling gömdes; med tusende ögon blickade stjernorna ned i djupet, men de förrådde ej hvad der de sågo, och vinden dansade likgiltig fram och åter öfver ypglingens graf! Femte dagen på morgonen funno de hvad ide sökte... blott några få famnar från land! Hvem målar modrens känslor vid denna ef terlängtade och dock förfärliga syn? I Rödblommig låg sonen der, fast stel och kall och då de uppknäppte koletten, syntes en pur