Aftonbladet – 20 mars 1846, sida 2

idel ojäfvige och sakkunnige slagtare. Denna styrelseform är icke den mest produktiva af enhet och goda resultater, 3:0 Förekommer att dylika köttbazarer kösta dyrt att uppföra och att, då stadens medel för året icke förslå, måste staden skuldsättas, och vi tillerkänna icke stadens nuvarande styrelse någon rättighet dertill, utan stadens förutgående hörande. Denna form hade t.:o. m. icke varit ur vägen att iakttaga, innan båda slagtarhusen afträddes, hvilket vi anmärka, oaktadt vi för vår del dermed äro högst belåtne. Som ekonomisk fråga förekommer: 4:o Att den enda omsorg, som egentligen tillkommer stadsstyre!sen, är att icke osund vara må försäljas efter sjuka eller sjelfdöde kreatur. Dertill behöfves ej annat, än att hafva utsedde slagtarbänkar, hvilka stå under polisuppsigt. Då våra författningar i öfrigt medgifva landtmannen att på torg hålla slagtadt kött till salu, under vissa tider och vilkor, så blir denna föregifna fara ett hjernsp5ke, som icke aflägsnas af slagtarhusen, då ingen kontroll är möjlig, innan djuret slagtades på landet — — — och, märkligt nog, denna landthbandel går ifrigast under ett hårdt år, då verkligen kreaturen nära nog svälta ihjäl. 2:o Att den föregifna förmonen för invånarne att på eff ställe kunna så mycket lättare välja hvad stycke han söker, endast är en lättnad för berrar slagtare att beskatta allmänheten utöfver taxan, i thy, att den, som vågar omnämna denna sednare, betjenas genast med sämre och magrare kött, hvaremot det feta, det goda, alltid säljes deröfver. Den nära kontroll de förmögnare slagtare föra inom slagtarhuset, qväser genast den nybegynnare, som vill locka allmänheten till sig igenom bättre köp eller bättre vara, och skrå-andans intresse segrar. Hvarje matmoder vet dessutom, att då månadsboken liqvideras, erhåller alltid bushållerskan en diseretion, för att bibehålla husets förtroende. i 5:0 I motsatts af bazarsystemet har man i Berlin, Wien, Paris och London väl sörjt medelst slagtarebänkar (abattoirs) för sundhetspolisens fordringar, men man låter slagtaren sjelf bekosta sin bod och förlägga densamma der, hvarest han tror sig finna bästa afsättningen. Befaras då att ingen slagtare vill slå upp sin bod långt ute på malmarne, så blir detta ingalunda dermed hbulpet, att man midt uti staden concentrerarall kötthandel, ty deraf blir endast vägen längre, utan att köttet blifver bältre. Vi hafva redan uti en föregående artikel yttrat oss öfver denna del af näringsfriheten och tro tiden just nu vara inne, att, åtminstone bvad födoämnen beträffar, låta allmän täflan blifva den rådande principen. Då får invånaren säkert sin föda för bästa köp, och detta måtte vara angelägnare både för staden och staten, än upprättbållandet af en rutten) .skrå-anda och af en accis, uppgående till icke mera än 7000 rdr, en lumpen summa, icke ens synlig uti stadens räkenskaper. Det hindrar på intet sätt att sätta taxor, likasom förr, på sådan vara, som konsumeras af den mindre förmögna allmänheten. Vi uppmana alla stadens verkliga reformvänner att behjerta detta ärende, och förvänta det isynnerhet af dessa tidningsredaktioner, som alltid säga sig vara allmänhetens organer och stå på dess bästa. set DN