Aftonbladet – 20 mars 1846, sida 2

låta, till lif, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen afhända eller afhända låta något gods, löst eller fast, utan ransakning och dom, i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskrifva; ingens samvete tvinga eder ivingaå vara, uvan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han derigerom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen låte en hvar blifva dömd af den domstol, kvarunder han rätteligen hörer och lyder,. Att icke någon laglig rättegångsordning blifvit vid domkapitlet emot mig iakttagen. är obestridligt. Mina satser hafva på förhand blifvit förklarade för irrläriga och villfarande, utan att någon bevisning derutinnan blifvit åstadkommen och utan att jag varit i tillfälle att anföra hvad som till mitt försvar kunde sägas. Får en domare på förhand antaga såsom gifvet hvad som skulle bevisas, så torde det kunna betviflas, om rätt och sanning på sådant sätt kunna blifva vederbörligen hägnade. Imedlertid har efter en sådan processus summarius på visst sätt gods blifvit mig afhändt, emedan nästan det enda sådant jag eger består i innehafvandet af min tjenst. Vidare anser jag mig icke hafva blifvit dömd af den domstol, hvarunder jag, såsom författare hörer, enligt lydelsen i Tryckfrihetsförordningens 4 S och 4 moment: alla förut gällande lagar, stadganden och föreskrifter i afseende på tryckfriheten eller bokhandeln vare härmed upphäfna, och såsom en följd häraf, äfven alia hittills gifna serskilda förbud emot utgifvandet af vissa böcker, skrifter och handlingar; skolande dessa ej kunna åtalas annorlunda, än denna tryckfrihetslag bjuder. Dessutom talas det i samma förordnings 3 S 2 mom. om förnckelse af den r.na Evangeliska läran. Deraf vill det synas, att grundlagen uppdragit en sådan pröfning åt jury, hvilken eger att tillse, om verkligen den rena Evangeliska läran är i en skrift förnekad. Och innan en sådan undersökning är gjord, kan icke heller den verldsliga domstolen fälla sitt utslag. Jag anser derföre ännu, att det äfven bordt i denna ordning med min skrift förfaras, och att, när sådant icke skett, jag af ingen annan auktoritet bordt blifva för densamma antastad. Domkapitlen ega väl rätt att döma öfver kyrkans tjenares förhållande i lära och lefverne inom församlingen, men ej måtte det kunna vara deras lagliga rätt, att beröfva presterne förmåner, som de ilikhet med andra undersåtare ega. Jag vet väl, att de, som intressera sig för domkapitlens fortfarande: rätt, att lägga band på presternes tankefrihet, förklara saken så, att domkapitlen ega att döma presterne, om icke för den tryekta skriftens skull, åtminstone på grund af deras munteligen gjorda erkännande af de i den tryckta skriften uttryckta satser. År detta de kyrkliga auktoriteternas lagliga rättighet, så gifves det ock tvenne sätt, att eludera densamma. Det ena består deri, att författare af tryekt skrift ej utsätter sitt namn på titelbladet, i hvilket fall han ej behöfver vara känd förrän rättegång vid verldslig rätt emot honom anställes; det andra sättet består deri, att han inför domkapitlet förnekar de åsigter han skrifteligen uttalar. När sådant kan ske, synes det vara hårdt, om en prest, som ej velat begagBa någondera af dessa utvägar, skall dömes enligt en så härdragen tolkning, som synes hafva till syftemål att kringgå grundlagen och göra dess rättigheter om intet för vissa misshagliga individer. Emot min tjenstgöring har intet biifvit anmärkt; tvärtom bifogade jag vid mina besvär till Kongl. Svea Hofrätt ett betyg från skolstyrelsen i Kallmar, som väl vitsordade min tjenstgörirg. Domkapitiet synes befara något ondt deraf, alt jag, såsom lärere i en skola, egde så lätt tillfälle alt ut:prida mina meningar; men den, som kan misstänka en något omtänksam lärare för något så enfaldigt företag, som det innebure, att vilja inlåta sig i räsonnemang med barn om theologiska tvistigheter, den måtte sannerlgen icke hafva gjort sig reda för, huru lågt man måste sänka sig i sitt framställningssätt, för attgöra sig förstådd af barn och allmoge, och huruledes dessa enligt apostelen Pauli yttrande heldre böra födas med mjölk än med fast mat. Dessutom, om domkepitlot verkeligen hade misstänkt mig för dylikt vanvett, så hade väl en sådan framkastad misstanka bordt med bevis styrkas, för att kunna något gälla. Det är just för den stora bristen på tillfällen vill kommunikation med tänkande män, som preston måste söka meddela sig med andra I tryckt skrift, för ch andras upplysning. Ar det afsigten med p att den skall fjettra menniskoenden inom vissa tränga gränser, så måste jag på det högsta beklaga dess tillvarelse, som i följd af en sådan uppfaltning mäste twill sina konseqvenser blifva högst olycksbringande. Jag har tvärtom vågat tro, att allt menskligt bör skrida framåt, både hos den enskilda menniskan och inom det offentliga livet; men något sådent framskridande kan visserligen icke ega rum, om ingen forskning tillåtes öfver de ämnen, som höra till vår verkningskrets. En skildring af prestens ställning i afseende på sitt kall under förflutna och närvarande tider kan ej vara främmande för detta ämne. :Antivgen måste denne söka qväfva al eitertanke och sil andelig sielfverksamhet, så att