Aftonbladet – 20 mars 1846, sida 2

urröd rand kring halsen, som vittnade hura årdt harm kämpat för sitt unga lill I sitt hjertas ångest försökte modren alla de nedet man vanligen brukar till drunknades ederfående. Är jag en gud, sade den efterkickade läkaren, att jag kan kalla till lif en nenniska, som legat på sjöbotten i fyra dygni, Ven hon försökte ändå. Det tycktes henne åsom hennes omätliga sorg väl skulle: kunna 5fvervinna, beveka sjelfva döden! Några dagar derefter låg han dock klädd i len hvita högtidsdrägten på sin säng; hans ille son kröp varsamt upp till hufvudgärden, smekte honom och lekte glad med hans bår; men hvar gång barnet kom att röra vid hans ansigte, drog det hastigt och räddt sin lilla hand tillbaka, se, då framqvällde ett par stora, klara tårar från fadrens ögonlock, rullade långsamt ned öfver blommorna på hans kind, och stannade ej förrän de hunno till bröstet) ... barnet räekte förskräckt sina armar mot farmodern, och från den stunden tog bon den lille faderlöse till sig. Samma dag stod att läsa i en af hufvudstadens tidningar: Några artillerikonstaplar, som för ett par dagar sedan voro ute på sjön för att segla, lära dervid förbållit sig ovarsamt, emedan siupen kantrade och två deri befintlige personer omkommo. Mången läste denna knapphändiga underrättelse, men få föreställde sig måhända, att i samma stund en tröstlös mor lade sina käraste förhoppningar i likkistan. Den döde ynglingens chef lemnade dock med nöje hans moder det välförtjenta vitsord ) Detta fenomen lärer icke vara alldeles ovanligt med drunknade, då de, från ett kallt, flyttas till ett varråt rum. Den här omtalade händelsen intygar ynglingens mor samt flera andra vid till: ; föllet närvarande personer.