Aftonbladet – 17 mars 1846, sida 2

Jag ansågs för en förträfflig menniska med talang, som det med tiden kunde blifva någonting utaf, och alla sysselsatte sig med mir uppfostran. I anseende till mitt beroende vai detta tllåtligt för dem, till hvilka jag stod: något närmare förbål!ande, och i anseende til min fromsinthet, för alla andra. Lifligt och djupt kände jag det bittra i min ställning, oct likväl uthärdade jag. Det var en uppostran --— Hvar och en kastade sina giftdroppa på mitt bjerta: jag insåg att det antingen skulle härdas eller förblöda. — Alla voro de klokare grundligare än, jag. — Man påpekade alltid mina brister; skulle då alls inga ädlare själsförmögenheter finnas hos mig? Jag nödgades sjel uppsöka dessa och se till, att de gjorde sig gäl lande. Man riktade min tanka på mitt ege! jag, och förebrådde mig sedan att jag gaf ak på mig sjelf.n Så talar han på flerfaldiga ställen. Utan att jus! vilja göra denna skildring till en fullständig bild af honom sjelf, kunna vi dock antaga, at hufvuddragen äro hemtade från hans egen ställ ning. Scdan den tiden har hans lif förflutit jemnare och stadgare; nu är den fattige gossen som af sina kamrater belogs såsom halftokig bifven en berömd diktare, hvars namn ä) Prisadt och älskadt långt utom Danmarks grän ser. Men hen har icke glömt, att han vext upp i armod och ringhet, och han drages a en innerlig sympati till de fattige och öfver gifne; och denna sympati uppenbarar sig i han lust och talang att skildra den poesi, den djup: känsla, som ofta bor i den fattiges bjerta; oci