Aftonbladet – 13 mars 1846, sida 2

hvad man än må skrika om målningens dysterhet, oförnekliga facta, som bevisas af autentika handlingar, utgångna från sjelfva statsmakterna. Och då alltsammans tillkommit under skydd af ett system, som visserligen varit så konservatift som de argaste kunna önska, under. dagtingande med än det ena, än det andra korporationsintresset på mängdens bekostnad, hvilken väg återstår väl då att försöka, för att hjelpa oss upp igen, annat än den som är motsatt till deita system, mnercligen att följa rältsgrundsatserna, utan att gilva vika vare sig för den ena eller andra inflytelsen. Så hafva alla de män handlat, som fört sin samtid med någon kraft framåt. Sådant var förhållandet med en Sully i Frankrike, en Struensee och Bernsdorff i Danmark; en Hardenberg och Gneisenau i Preussen; de voro alla män, hvilkas storhet låg uti den orubblighet, -hvarmed de genomförde de principer, som tillhörde den tidens framskridande. Hade de, äfven med kärlek för dessa grundsatser, likväl ständigt tänkt på, att man måste jemka med sig en liten bit deraf än åt den ene än åt den andre, för de då bestående intressenas skull, och sålunda gilvit vika för konsiderationer, så hade aldrig deras namn kommit till efterverlden med den glans de nu äga. a Men det vore ett lika stort misstag att föreställa s:g, att pånyttfödelsen kan vinnas på en gång, eller genom några partiella recepter. Det fordras sannerligen, om ej det onda länge skall behålla sitt välde, att hela folkels egen kraft tages till hjelp, icke splittrad i skrån och klasser, utan samverkande ifrån medborglighetens ståndpunkt; ty fos ett helt folk, om det också lider af stora samhältsbräckli heter, finnes, när det kommit till medvetande af sitt tillstånd, alltid en vilja till helsans återställande, och man kan dessutom här ganska träffande tillämpa det hvardagliga ordspråket: ingen känner bättre hvar skon klämmer, än den som bär den. Dessa äro äfyen de egentliga och stora orsåkerna, hvarföre vi främst af allt ifra för en representationsreform, i hvilken det demokratiska elementet, som alltid inom sig hyser de friskaste ungdomskrafterna, må kunna starkt uttala sig; det är just derföre, emedan intet annat än ett fortsatt, allvarligt bemödande af en verklig natiomalrepresentation kan på ett ändamålsenligt sätt småningom fostra den återväckta lifskraften och föra den mot ett för det hela: önskvärdt mål. Men vid den ställning, hvaruti representationsfrågan för ögonblicket befinner sig, är det knappt tvifvelaktigt, att ju den nu tillförordnade. kommitteens blifvande utlåtande i hufvudsaklig mån kommer att forma sig efter Regeringens egna åsigter, helst då det icke är troligt, att Regeringen skulle, i och med kommitteens tillsättning, ämna att tills vidare kasta saken handlöst ifrån sig. Man måste således nödvändigt antaga, att Regeringen skall uppgöra för sig sjelf en7åsigt öfver det positiva af ämnet. Men kan det väl falla någon in, att någonting för nationen tillfredsställande eller af kommande ständer antagligt i detta hänseende kan utgå från den nu varande konseljens pluralitet? Justitieministern friherre Nordenfalk, hvilken både insåg att en genomgripande reform behöfves och i sina åsigter stod ganska nära intill reformvännernas och det Richertska förslaget; är död, och ett stöd för reformens framgång inom rådkammaren har derigenom fallit undan. H: Exce. utrikes ministern baron Ihre och chefen för ecklesiastikdepartementet hr Silfverstolpe hafva, såvidt vi käone deras tänkesätt, egentligen alltid tillhört den konservativa meningen i politiken; och om den sednares åsigter i konseljen, rörande representatiorsfrågan, äro modellerade på hans yttranden på Riddarhuset, ehuru vackra och förmedlande de kunde vara, så vet enhvar, hvad alla partier redan då uttalade, alt deraf icke blifver någon reform, hvarföre också de konservative, när de närmare fingo tänka på saken, vore ganska belåtne med dessa yttranden. Statsrådet baron Staöl von Holstein lutar likaledes i politiskt hänseende starkt åt den sidan som Engelsmännen beteckna med namnet Tory. Hr statsrådet Munthe är så att säga uppfostrad i finansexpeditionen under den gamlå embetsmannaskolan, hvilken betraktade allt hvad Ständer heter, icke såsom ett nyttigt lifselement i samhället, utan såsom ett temporärt onus, och honom, likasom hr statsrådet Fabiscus, kan man derföre knappast undra på, om de under sitt uteslutande embetsmannalif insupit byråkratiska böjelser jemte ett visst undseende och eftergifvenhet för det så kallade förnäma, enär de ständigt haft sin verksambet inom en sfer, som saknat all omedeibar beröring med fAllat Tin ana kan I; alla fall svara hvad manh