Aftonbladet – 7 mars 1846, sida 3

Köpenhamn d. 27 Februari. De köpenhamnska studenterna hafva af gammalt det skick att under vintermånaderna gilva ett par offentliga dramatiska föreställningar, och de hafva också i år haft att bjuda på en sådan till Fastelayns-Löier,. Det var i måndags, sjelfva fastlagsmåndegen. Representationen försiggick på hofteatern och bestod af ett nytt stycke i fyra akter kalladt En Spurv i Tranedands, — ett gammalt danskt ordspråk, som på svenska skulle kunna öfversättas med Quid Saul inter prophelas? Författaren till denna komedi är en ung theologisk kandidat Hostrup, hvilken helt blygsamt under pseudonymen Jens Kristrup skrifvit flere föregående lyckade studentkomedier och utan tvifvel besitter srille och talang att producera något godt och äkta komiskt för den större scenen, i fall han blott en gång ville. Sparfven i denna komedi ir en hederlig och beskedlig skräddaregesäll från Helsingör, som tillfälligtvis gör bekantskap med en gammal dansk drottning från Kung Orres tid, hvilken går och spökar ute i Dyrehaven, och af henne erhåller för ett dygn en stor gyldne armring, som eger den sällsamma kraften att meddela en person ett sken af alla möjliga yttre fullkomigheter, hurudan han än sjelf af naturen må vara beskaffad. Sålunda försedd anländer gesällen till Köpenhamn ochblir till följe af ringens underbara srolldomskraft genast såsom en ytterst intressant herre upptagen af en viss konsul, i hvars hus hela den förnäma verlden umgås. Sjelf tviflande på amuletens egenskap, gör vär menlösa hjelte ingen hemlighet af att han är en fattig skräddaregesäll rån Helsingör, men konsulns familj och vänner inse detta för en tom saga och finna det alldeles fgjordt, att han snarare måtte vara någon diplomat, som roar sig med att besöka Köpenhamn insognito. Man finner allting makalöst hos honom, nan söker läsa den nyaste parisermod i hansspetiga frackskört, man kan icke nog beundra hans ätt att vara. hans gång, hans uttal af språket, ang sång. Ännu innan dagens slut är parti uppsjordt mellan honom och den rika dottren i huset, ich en kammarjunkare gör sig en ära af att dricka yrorsskål med honom. Men under tiden förlöpa, om man lätt kan tänka sig, de fyra och tjugo immarna, gesällen saknar om morgonen, då han aknar, sin gyldne ring och, när han infinner sig 08 sin blifvande svärfar för att figurera vid elaeringskalaset, blir han helt simpelt bemött som en lusk, hvilken icke här alla sina skrufvar i behåll, amt ganska kategoriskt bortkörd ur tranedansen. .yckligtvis kan han dokumentera sig såsom samme erson, hvilken nyss varit ansedd som en maskerad