Aftonbladet – 6 mars 1846, sida 2

Sn riksgälds i veckan i stället för frukost och af tonvard; och när man inte får mera än tvi knappa mål och arbetar, så behöfver man at få något alltemellanåt; 20 skilling är ändå hut löst så litet kostpenningar, men mera få inte lärgossarne, och följden blir, att som pengarn: nätt och jemnt räcka till. bränvin, så få vi inte annat än bränvin både till frukost och afton: vard. Nå, för att fortsätta, så kom jag till he lige Kamreren med. bordet, och gumman de: hade inte bränvin utan gaf mig i stället en sto; smörgås med ost på; men jag var redan der tiden så god, att jag inte kunde få ner en mat: bit, så framt jag icke fick en sup. Nå, nä käringen gick ut, så kastade jag smörgåsen skulämbaret. Är det inte sannt, Pebr Adolf de ha inte bränvin der i huset? — Nej, de ha de icke, svarade. gossen. — Jay då är de inte underligt, att du ingenting tål, min gosse men när du blir. så gammal som jag, så tål dv både en. två och en liten perla och en qvar och en liten, liten tankställare till; Vanan äl halfva naturen; Och utan några supar bränvir duger jag till ingenting; men har jag litet bar last, sen går det som det vore smordt. Vanan är halfva naturen, sade herr Rosen gård, och han hade rätt, ty inom ett år va Pehr Adolf en härdad bränvinssupare. Följ detta hade han att tacka exemplet på verksta den och den skadliga seden, som bufvudstaden: handtverkare hafva att gifva så kallade kost penningar. På de ställen, der lärgossarne få alla sin: måltider inom huset, och der de således e fvingas att besöka krogarne, ger man, att sede: