Aftonbladet – 6 mars 1846, sida 2

förderfvet ej griper på långt när så många offer, som på sådana ställen, der gossarne få kostpenning:r; på de ställen, der mästaren sjelf arbetar på sin verkstad och sjelf har tillsynen öfver sitt folk, förutsatt nemligen, att mästaren är en hederlig man, bildar sig folket -efter honom; och sällan hör man något ondt om hans gesäller och lärgossar. Begge dessa satser bevisas ej blott genom ett förnuftsslut, som säger, att laster i samma mån måste blifva sällsynta, som til:fållen att utöfva dem blifva det, och tvärtom: utan de bevisas ock af e:farenheten, om man tillser, huru lärgossar behandlas hos olika mästare, och lägger märke till de olika resultaterna. Nykterhetssaken, som oaktadt alla de öfverdrifter och alla de misstag, i hvilka dess bekännare råkat att falla, likväl är en hetig sak, en af tidens vist gaste reformer, bir, ow den vill verka något mera än den gjort eler om den ej vill stanna vid blotta tal och årsberättelser, söka upp de många källorna ti!l sedeförderfvet och, om möjligt, tillstoppa dessa. Bränvinsseden är ej något i sig sjelf absolut, som kan afskaffas genom blotta maktspråk, blott genom en bättre vilja; den är olyckligtvis resultatet af en mängd egenheter i våra seder, som göra, att bränvinssuperiet för vissa klasser är, om ej just nödvändigt, likväl nära nog oundvikligt. Biand dessa äro tydligen de så kallade kostpenningarne för lärgossar den verksammaste; dessa kostpenningar äro alldeles otillräckiga till föda, och en yngling af femton til nitton år, hvilket är lärlingarnes vanliga ålder, här god aptit; han måste således gripa till nå