Aftonbladet – 4 mars 1846, sida 2

Får gå!l ropade han ändtligen och ilade öf ver kyrkogården, liksom om en ande bär förföljt honom. Ett par timmar derefter kom ett ridande bud till klockaren att stormringa i klockstapeln; elden var lösi Klinta hos nämdemannen. Klockorna ljödo igenom natten, och se der borta på andra sidan skogen var en stor brand, ty en stark mörkröd fläck speglade sig på himlen; det var en stor brand hos nämdemannen i Klinta. Men på en klippa iskogsbrynet satt en menniska och betraktade med förvirrade blickar fyrverkeriet i dalen; det lyste så klart ända dit der han satt, att han kunnat läsa i psalmboken, om han haft någon. Det brinner bra, murmlade han vid sig sjelf. Om jag nu vräkt mig i sjön, så hade de lagt mig i skogen, men nu blir jag också lagd i skogen, — åh, det är bara en smula skam till; hvad gör det? Imedlertid skall presten bereda mig, och också jag kan bli salig, — ha, ha, ha! — då gör jag nämdeman der i Klinta ett större spektakel; — han blir det aldrig, — ty bin onde var der redan — der nere, — det var en liten svart djefvul, nu får han smaka, hur eld smakar, snålvargen, den blodsugaren! Den lille djefvuln hade eld med sig och bjelpte mig. — Det slocknar af, sade ban ändtligen; — :olen rinner upp der borta, ack, så vackert det är, foglarne qvittra här : skogen; — nu skall jag till lävsmannen. De blir snart slut — får gål : i På andra sidan om byn ligger en skogsbacke, som ännu i detta ögonblick är ouppodlad och öfyerväxt med enbuskar och frodig ljung