Aftonbladet – 3 mars 1846, sida 3

Thufvudstadens mest vanryktade qvinnor. Med henIne gåfvo de sig i tal. Richter och Carlsson togo med henne vägen inåt staden, och Svensson och Hellmark följde snart efter dem. När de båda sednäre ankommo till Svenssons och Carlssons gemensamma bostad i huset MM 21 vid Stora Nygatan, hade Richter och Carlsson redan ingått med Wallmo i drängkammaren och stängt in sig der. Eter någon stund blefvo dock äfven Svensson och Hel: mark insläppta. Dessa afklädde sig och S. bad sin kamrat, Carlsson, att utsläppa qvinnan, emedan S.. som kände sig rusig, ville sofya. Richter, Carlsson och Eva Wallmo gingo då ut, nten stannade i portgången. Då Svensson ej hade nigon ro, så länge de voro i grannskapet, sprang han upp ur sängen, kastade hastigt på sig rock och stöflar, fattade något (som Hellmark då trodde vara en knif) i fönstret, och yttrande atthan skulle hjelpa dem ut, skyndade han ut ur ;ummet. När ban kom i portgången och fann Eva Wallmo stående der, skuffade han till henne, för att få henne ut. Härvid rusade Richter och Carlsson emot Svensson och tilldelade honom åtskisliga knuffar och slag — hans hufvud företedde vid undersökningen et sår och några bulnader, som han vid tillfället skall hafva erhållit. För att försvara sig högg då Svensson omkring sig med knifven, dervid han, såsom han sjelf trodde, först blesserat Carlsson och sedan gifvit Richter det sår, för hvilket denne genast föll till jorden. Detta tilldrog sig kl. omkring 2 på natten. Då Eva Wallmo såg Richter falla började hon skrika på hjelp; en stadsvaktspatrull, bestående af soldaterna Bolin och Kratz, kom snart till stället; den sednare sprang att uppsöka någon af polisbetjeningen, och träffade på Riddarholmen uppsyningsmannen Lambert.! Imedlertid. hade arbetskarlen Hellmark; då han hörde oväsendet, gått ur drängkammaren för att se hvad som var å färde, och sedan han påtändt ljus i en lykta, dermed utkommit. Då upptäcktes Richter ligga död i porten och en blodig knif ej långt ifrån bonom. Svensson ville först ej tro att Richter var död, utan mente att han blott afsvimmat; men då han blef öfvertygad att han verkligen gifvit Richter banesåret, blef han förskräckt och började gråta. Då polisuppsyningsmannen Lambert kom till stället låg den döde ännu qvar i portgången; men de andra deltagarne i det blodiga uppträdet hade begifvit sig in i drängkammaren, dit Svensson blifvit införd. Svensson befann sig då i ett tillstånd af dvala; hans rus hade icke ännu börtdunstat. Siynget, som dödade Richter, bade träffat straxt nedom högra nyckelbenet; han hade troligen blifvit qväfd af det blod som strömmat in i bröstcaviteten, ty det yttre blodflödet hade ej varit betydligt Denna mening yttrades af en fältskär som efter mordet tillstädeskommit, på uppsyningsmannen Lamberts anmodan, för att förbinda den särade Carlsson och se till om Richters lif möjligtvis kunde räddas. Drängen Carlsson bade erhållit en blessyr i hufvudet, en på verstra axeln och en på venstra skuldran. Hans tillstånd har af en läkare blifvit ansedt så betänkligt, att han på morgonen måst afföras till lasarettet. z Carl Svensson syntes vid polisförhöret bedröfvad och nedslagen. Han afgaf med reda och s:mmanhang sin berättelse. Qvinspersonen Wallmo var äfven mycket upprörd och hennes berättelse fördenskull mindre sammanhängande. Den mördade hade varit hennes barndomshekante och läskamrat. Efter slutadt förhör blef Svensson afförd till Stadshushäktet, der ban kommer att insättas i särskildt run. Carl Svensson är 22 och den mördade Richter 25 år gemmal. Deras husbönder hafva vitsordat att begge under tjenstetiden uppfört sig väl. MO EN MORDBERAND AF HÄMND. Den 43 September sistlidet år föröfvades mordbrand å annexehemmanet AM: 24 Skepparslöf, beläget inom socknen af samma namn uti Gerds härad. Hemmanet beboddes af dess arrendator; bonuien Jöns Persson; hvilken om tilldragelsen inför häradsrätten berättade: att, sedan han jemte bustru. barn och tjenstefolk om aftonen nämnde dsg gån till sängs, hade drängen Per Persson i byn klockan emellan 4 och 2 på natten inkommit på gården, under rop, att elden var lös. Jöns Persson och öfrige i huset skyndade då ut och sågo logebyggnaden stå i brand. Äfven de öfrige husen tre till antalet, nåddes så hastigt af elden, at. ehuru en stor mängd folk skyndade till bje!p, lyekades man icke berga mera än en byrå, fyra kistor, två hästar samt något kläder, utan uppbrändes, jemte husen, nästan hela lösöreboet och, med undantag af de tvenne hästarne, alla kreatur, som funnos i stall och fäbus. I början egde man icke ringaste kännedom om buru elden uppkommit, men snart uppstodo misstankar om mordbrand. En gkomakare, vid namn Westerdabl, hade nemligen kl. 8 på morgonen, dagen efter branden, ivkommit uti kronojerdingsmannen Jönps Nilssons stuga och yttrat, att Jöns Persson var en stackare-hatate, och derföre hade det brändt för honom, och innan kort, tillade Westerdahl; brände det väl för en an—VV— vem rLe——