Aftonbladet – 3 mars 1846, sida 3

a nan i Skepparslöf. Då Jöns Nilsson erinrade Westerdahl om det otillbörliga uti hans yttrande, hade denne fortfarit och sagt, att grefve Wachtmeister på Wanås också varit stackare-hatare,, men, sedan det åtta eller nio gånger. brändt för honom, hade grefven blitvit beskedlig mot fattiga och åtagit sig deras uppfostran. Så hade han t. ex. gjort med Westerd:hl och hans syster. Till en annan person hade Westerdahl sagt, att en dylik olycka kunde äfven träffa baron Rappe, som jemväl var en ,stackare-hatare, och det innan långt till, men när, det anginge icke Westerdahl. Westerdahl bodde hos snickaregesällen Anders Södergren, mot hvilken misstankarne för mordbranden snart började vända sig. Denne Södergren var granne till Jöns Persson, af hvilken hen ansig sig förföljd. Sex veckor före mordbranden hade en ordvexling dem emellan förefallit, och dagen före hade en person, vid namn Sandegren, besökt Södergren, samt dervid funnit honom ovanligt dyster, hvarföre Sandegren sporde honom, huruvida han vore sjuk. Då Södergren härtill gaf ett nekande svar, tillade Sandegren, att han såge ut, som om någon olycka förestod. Härvid förebar Södergren, att han vore leåsen derför att han vore förföljd. Af hvem uppgaf han likväl icke. Hos Södergren bodde en artillerist vid namn Hjort. Denne berättade, att Södergren, sedan han hela dagen den 135 träget arbetat, hade han klockan 41 på aftonen frågat Hjort, om denne icke tyckte det vore ti: gå till hvila. Härpå hade de upphört med arbetet, och Södergren utgick, utan att säga hvart han ärnade sig, men tillsade Hjort att, innan han somnade, släcka ljuset. Hjort insomnade snart och märkte icke när Södergren kom tillbaka, men längre fram på natten hade barnmorskan Hanna Nilsdotter i Isgrannatorp, som vistades i huset hos Södergren, inkommit i rummet och utropat, att elden vore lös. Hjort skyndade då till fönstret, men kunde icke urski!ja hvar det brann, hvaremot Södergren, knappast hunnen ur sängen och långt ifrån fönstret, yttrade bestämdt att eldsvådan vore hos Jöns Persson. Hjort skyndade då genast ut, men Södergren stannade qvar hemma. När Ejort sedermera under branden åter hemkom och omtalte huru elden härjade, yttrade Södergren: det är likgodt åt den djefvulen. Södergren vägrade föröfrigt att infinna sig vid branden. AT allt detta fattade Hjort misstankar mot Södergren. En person, vid namn Ola Olsson, hade under branden ingått uti Södergrens hus, då denne; synbarligen upprörd, frågat, huruvida vittnet trodde, alt den brottslige kunde erteppas. Oia Olsson svarade derpå: sådant blifver ej så lätt, emedan bevis erfordras. Härvid yttrades Södergren: ja, det är saken; det vill väl skäl till, tilläggande, att det ej vore så underligt att e:dsvåda träffat Jöns Persson, emedan han varit en stackare-hatare,. Alla dessa omständigheter, samt Södergrens yttranden, ledde misstankarne på denne, och vid undersökning erkände han sitt brott: Såsom örsakdertill uppgaf han, ipför Gerds häradsrätt, att under den tid han bott i Skepparslöf hade Jöns Perssonständigt förföljt honom, och ofta angifvit Södergren bos socknenämnden för mindre förseelser. Södergren hade derföre flere gånger önskat kunna hämnås a Jöns Persson, men, som han ansåg sig för svag att kunna handgripligen utöfva sin hämnd, hade han, då han åter kallades att den 16 September inställa sig hos Jöns Persson inför nämnden, deröfver ledsen och förtretad, aftonen förut inom sig beslutat stt tända eld å Jöns Perssons hus. At ingen meddelade han detta sitt beslut. Klockan 414, då alla öfrige uti huset gått till sangs, antände han ett stycke fnöske af ett par tums längd och tjocklek. Härefter begaf Han sig till Jöns Perssons gård. Genom en öppning å stenfoten till ena uthusbyggnaden instack han, genom logegoifvet, det antända fnöskstycket. Sedan detta var gjordt, begaf Södergren sig genast hemy, lade sig och insomnade. Först längre fram på natten vaknade han vid skrik, att elden vore iös. Härvid uppsteg val Södergren, men qvarblef hemma. Inför rätten förklarade han, att han hvarken då eller ännu ångrade: sitt brott, emedan han ansåg olyckan rättvist hafva träffat Jöns Persson, emot hvilken han inför rätten utfor: du får väl din lön. På frågor, svarade Södergren, att han alltid lefvat i sämja med sin hustru, som angående mannens brott icke egt den Tingaste kännedom. För öfrigt h:de han genom asbete haft sin tarfliga utkomst, men nyligen för skuld sålt sitt lösörebo till kronofjerdingsmannen Jöns Nilsson i Skepparslöf, hvars hus han en längre tid bebott: Prestbetyget innehåller, att Södergren eger försvarlig kristendomskunskap, förut icke varit tilltalad för brott, samt ordentligt brukat salighetsmedlen. 7 Södergren är tjuguåtta är gammel, liten till växten och af klen kroppsbyggnad samt har ljust hår och blå ögon. Hen är född i Fjelkinge, der fadren, torparen Nils Niisson, för längesedan aflidit, hvaremot modren, Bengta Anderstotter, ännu lefver och bor-i Reggeboda. Vid 48 års ålder hade Södergren lemnat föräldrarnes hus, och insattes i lära hos snickaren Wahlström i Ystad, der han vistades i 5 år. Blef då gesäll och arbetade nägon tid hos snickaren Johnsson på Wallsjö, tre mänader -hos snickaren Andersson i Sörby, hos snickaren Svensson i Christianstad tre månader