Aftonbladet – 26 februari 1846, sida 3

de emot oss begingo, men hvilka ej äro vid domstoln anhängiggjorde i den af oss förut ensamt mot Jäderin uttagne stämning. Vi anhålla derföre tillika ödmjukligen, att desse mål måtte behandlas gemensamt, och torde det vara oss tillåtet att, innan vi yrka det ansvar, hvartill vi anse Jäderin, liksom polisbetjenterna, hafva gjort sig skyldige, få i möjligaste korthet lemna domstolen en liten berättelse om tilldragelsen, och på hvilka motiver vi nu grunda vär rekonventionstalan. Fettisdagen d. 4.Februari 1843 hade hofslagaregesällerna, efter gammal plägsed, arrangerat en så kallad sexa i huset As 6 vid Hötorget, å hvilket hus herbergets skylt fanns uthängd, och i näringsidkerskan Helena Söderlunds åt gården belägna och af gesällskapet på år förhyrda rum, der gesällerne hafva sina qvartal, sin låda, herbergets mobilier, sängar och sängplats för resande gesäller m. m. I detta rum inträngde polisgevaldigern Jäderin från gårdssidan nämnde afton klockan straxt efter 9, sedan krogen blifvit stängd, och befallde oss, högljudt och under oqväden, att skiljas åt, hvilket vi ock gjorde så fort möjligt var. Men efter en kort stund återkom Jäderin med en patrull. Då jag, Redell (Lindberg hade: redan aflägsnat sig), som äfven ämnade gå derifrån, hade stadnat något för att tala vid stadssoldaten Söderholm, hvilken jag kände, blef jag af Spångberg och Herån fattad i kragen och baklänges utdragen till trappan, der jag, för att icke falla, fattade tag i en af stadssoldaternas gehäng, hvilket gick sönder. Derpå och medan jag utsläpades, erhöll jag flere hugg och slag af stadssoldaternes, på Jäderins befallning, blottade vapen, tills jag föll omkull på torget, då Jäderin befallde att jag skulle arresteras. Nu släpades jag af militärn, blå och blodig, utan hatt och under sparkningar och slag af Spångberg och Heråen tiil stadsvaktens corps de garde vid Hötorget. Anländ dit, begärde jag att mina sår måtte besigtigas och förbindas — isynnerhet ett, hvilket jag erhällit af en huggare straxt ofvan. högra örat och som blödde mycket. Jäderin. beqvämade. sig slutligen att tillåta detta, lät, sedan han först uppskrifvitmitt namn, föra mig till Svanströms vid Drottninggatan belägna rakstuga samt derpå till polisvaktkontoret. Der qvarhölls jag på Jåderins befallning till kl. 8 —9 på morgonen, då jag, jemte Lindberg, som en stund efter mig blifvit arresterad i corps de gardet och sedan äfven förd till polisvaktkontoret, under bevakning transporterades till polisen. Jag Lindberg, hvilken genast vid Jäderins ankomst, på hans skrik, hotelser och oqväden aflägsnade mig från herberget, uppehöll mig, jemte nägra af gesällerna, på Hötorget, då vi en-fjerdedels timme efter Redells arrestering hittade en hatt, den vi igenkände vara Redells, hvilken jag upptog, och i sällskap med de andra begaf mig ned till corps de gardet, der jag lemnade hatten till en patrullkarl, med anmodan att han måtte lemna den åt Redell. I ögonblicket blef Spångberg mig varse, fattade mig i kragen, under yttrande: Se här lushunden, som slog deruppe, och förde mig med Heråns tillhjelp in i corps de gardet. Inkommen dit, der Jäderin var sysselsatt att anteckna Redeils namn, blef äfven jag tillfrågad om mitt, det jag uppgaf, -hvarpå Jäderin befallde korporalen hålla mig under bevakning, medan Jäderin jemte Spångberg och Hern förde Redell till rakstugan. Derifrån återkommo endast Spångberg och Herån och förde mig til! polisvaktkontoret, dit Jäderin förut anländt med Redell. Under vägen frågade jag Spångberg om jag icke kunde få gå hem, då jag bodde i grännskapst, och bad dem i höfliga ordalag: herrarne kan ju följa med; men på detta fick jag intet svar. Ja så! då har du uppgifvit falskt namn för gevaldigern, din rackare, du skall må. Spångberg berättade detta för Jäderin, hvilken då rättade S. med den anmärkning, att jag uppgifvit samma namn för honom. Nu befallde Jäderin, att Vi beggeskulle qvarhållas under bevåkning till påföljande morgon, då vi borde föras upp till polisen. I vaktkontoret tvungos Vi nu, jag Lindberg och den sårade, af blodförlust utmattade Redell att intaga en plats hvar och en på sin stol, tills efter midnatten, då en för oss okänd polisuppsyningsman af egen beskedlighet och drift förskaffade oss. en matta att utbreda på golfvet, hvarpå vi lågo tills dagningen; då polisgevaldigern Lindqvist inkom och yttrade: HIvad skall sådane lushundar här? jag tycker de gerna kunde föras till Castenhoff, så slapp åtminstone vaktkontoöret bli nedlusadt, Onsdagsmorgon kl. omkring 9 återkommo Spångberg och Heren och uppförde oss till poliskammaren, der vi sattes under bevakning tills målet företogs något efter kl. 4. Inkomne för hr polismästaren Limnelius, upplästes Jäderins rapport, och då dess rigtighet vitsordades synnerligast af Spångberg, men ingalunda bestämdt af Heren eller stadssoldaterne, ansåg öfverståtHållareembetet, oaktadt våra mästare ville ansvara för våra personer, 0ss ändock skyldige att qvarstadna i häkte. Sedermera, kl. 3—4 e. m., fördes vi, bevakade hvardera af en städssoldat. med dragen plit, bland gröfre missdådare genom stadens mest besökta gator till stadshushäktet och insattes der bland mordbrännare och tjufvar. Under hela onsdagen fingo vi icke den ringaste föda; således voro vi i saknad af mat från tisdagsafton kl. 7, till thorsdagsmorgon vid samma tid, då Vi kl. mellan 9—10 äter uppfördes till polisen, der hr polismästaren underrättade oss, att våra mästare väl villesgå i borgen för. oss, i händelse Vi sattes på fri fot; men att detta, i anstende till det brott för hvilket vi voro angifna, icke kunde beviljas, och att vi måste finna oss uti, att qvärstadna i häktet till målet förekom vid vVederbörlig domstol, dit det, så fort sig göra lät, skulle remitteras, hvarpå vi återfördes till häktet. Remissen kom dock icke till kämnersrätten förr än den 17:e — således 43 dagar efier vår arrestering — och oaktadt polisremissen var ställd på kämnersrättens 1:a afdelning, förekom målet dock på kämnersrättens 3:e afdelning den 292. Denna förklarade sig vara obehörig domstol; således fingo vi ytterligare oskyldigt tillbringa fem dygn i fänvelsa — ef hvad orsak, veta vi ej Tredje afdel