Aftonbladet – 25 februari 1846, sida 2

me NET 132 UPESEe FVIJETJ aftonen, fastän talrikt, likväl icke så fullt, som vid många mindre vigtiga tillfällen. Lord John Russel kom kl. 1, till 5 och stannade någon stund vid stranket, samtalande med en yngre ledamot. Sir Robert Peel ankom 5 minuter sednare; han ådågalade litet mindre mauvaise honte än vanligt och stannade —:hvad som sällan händer — innan han satte sig, för att bjertligt skaka lord Ashleys hand. Kort derefter inträdde prins Albert i civil drägt. Han var utan tvifvel ditlockad af debattens vigt och kanske äfven af önskan ätt se, huru en stor statsman vid ett sådant tillfälle skulle utföra sitt värf. Hans kongl. höghet var åtföljd af viscount Jersey och satte sig nedanför Serjeantens, stol, inom skranket, på en plats, som ledamöter vanligen intaga. Litet derefter kom hertigen af Cambridge och satte sig bredvid honom. Sätena nedanför skranket voro alldeles uppfyllda : med ledamöter af öfverhuset, hvaribland flera biskopar. Ofvanför dem syntes genom små öppningar -lorgnetter: och klara ögon, hvilka antydde närvaron af fruntimmer. Sedan huset hade förvandlat sig till kommitte, och hr Greene intagit talmannens (the Speaker) stol, uppsteg sir R. Peel. Hans stämning föreföll icke nog upphöjd för tillfällets. vigt. -Vi hafva sett bonom före mången partidebatt sitta darrande af inre rörelse på sin plats, och på den naturliga emfasen och de djupa tonerna, hvarmed de första orden uttalats, märkt, att hän varit i begrepp att: spela talare. Men denna afton märkte vi intet sådant förebud. Skådespelets intresse och spänning utgick icke från talaren, utan från åhörarne. Det såg ut, som om han endast hade förehaft en affär, den han gerna ville undangöra, och hans föredrag var mera likt framläggandet af en vanlig budget, än utvecklingen af en stor financiell-plan, söm skall framkalla en revolution i landets händelssystem, och på hvilken så många millioner menniskor vänta med stridiga känslor. Det var, med ett ord, ett beundransvärdt affärstal. Det räckte tre oeh en fjerdedes timma, samt afhördes naturligtvis från början till slutet med stor spänning och uppmärksamhet, men utan ådagaläggelse af någon häftig skakning. Visserligen hördes då och då, under det att Sir Robert Peel uppräknade, en efter annan, de mar nufakturgrenar, Hvilka skulle förlora sitt skydd, ett svagt bifallsrop från agriculturisternas bänkår, men det bortdog smart, liksom qwäfdt af en suck, och jublet öfvår en fiendes förmenta störtande tystnade vid aningen om den egna faran. Midt emot premierministerp, fastän på en af de eftersta bänkarne,-.satt -hr Cobden, nedlutande sitt bleka, infallna: ansigte mot bröstet och sammanpressande läpparne med handen, under det att hans öga under hela tiden var öaflåtligen fästadt på preinierministern. Han gaf intet tecken till deltagande, utom att han ett par gånger nickade bifallande; Bright, som satt bredvid honom, syntes mycket mera upprörd. Han lutade sig framåt med uppmärksamhet under hela talet och gjorde då och. då någon anteckning, men tycktes det oaktadt, i likhet med hela det för en fri handel stridande partiet, denna afton vilja se, höra, men ingenting sägan. När premierministern öfvergick till spanmålsfrågan; hördes ett allmänt st, och den spändaste uppmärksamhet herrskade: förkunnandet af hans Plan stördes icke af det minsta utrop. Talet tycktes dermed hafva förlorat sitt hufsvudsakliga interesse, och liksom medvetande deraf skyndade: S:rRobert att sluta det. Bifallet vid talets slut var temligen svagt; ganska många ledamöter aflägsnade sig genast, andra qvarstannade deremot för att prote tera emot åtgärden. . En tysk, d:r Carus, som åtföljde konungen äf Sachsen på hans resa till England sistl. år, har lemnat följande beskrifning öfver drottning Victorias nuvarande premierministers utseende: