Aftonbladet – 23 februari 1846, sida 1

(Insändt.) Några patriotiska ord, i anledning af her amiralen Kreugers nyss utkomna bok on Svenska skärgårdsflottan. Skandinaviska kustens lokala beskaffenhet, föl det mesta olik alla andra curopeiska länders, ge nom dess inomskärs segelleder och dess förmur a tusentals öar, holmar, klippor och grund, lärde ti digt våra förfäder, vikingarne, att med små rodd: fartyg föra djerfva och vidsträckta kustkrig, öm: som till sjös och ömsom till lands, och aldrig se. dan hafva nordens sjömän utlrättat så stora be drifter, ej en gång med våra i sednare tider begagnade stora och kostsamma linieskepps-flottor, hvilka väl icke eftergifvit vikingarne i tapperhet och blodiga strider på närmaste haf, men oftast med förlust eller utan motsvarande resultat. Imedlertid hade de små vikinga-fartygen blifvit aflagde och kustkriget långe alldeles bortglömdt. Efter en lång och dyr erfarenhet, fingo vi för 440 år tillbaka, då den kloke Tsar Petter I:ste erhöll fast fot i Östersjön, ånyo lära känna nyttan och nödvändigheten af små vikingafartyg och vikingakrig, då rycka galerer och små roddfartyg flere gånger härjade Sveriges och Finlands kuster, plundrade och brände våra städer, herrgårdar och byar från Westerbotten ned till Calmare län, oaktadt vi den tiden ägde öfver 30 goda linieskepp, utom många regatter. Hvad var orsaken? Jo, Sverige hade då ngen skärgärdsflotta. Den sistnämndas återinförande i vårt sjöförsvar vefanns då påtagligen nödvändigt (se amiralen baon Gyllengranats Svenska Sjökrigshistora, 2:a del. id. 49), men gick i början mycket trögt och mötte nånga svårigheter, så länge skärgårdsfartygen och leras befäl skulle vara förenade med linieskeppsler örlogsflottan och besörjas af amiralitetskolleium (se Gyllengranats hist. 92:a del., sid. 134), ty et var naturligt att skärgårds-exercis och krig på må roddfartyg, hvilka på en gång måste likna bäe artilleri och infanteri eller jägare, ömsom på — mn TT JOBBET,