Aftonbladet – 21 februari 1846, sida 3

OM NODEN I IRLAND OCR DESS HE YTTERLIGHET. Den förfärligt hotande ställningen i detta land kam någorlunda bedömas af följande målning i Morning. Chronicle: Vi kunne ieke erinra oss, att någonsin hafva skådat ett mera sorgligt och förskräckande dokument, än berättelsen af de kommitterade, som haft uppdrag att undersöka tillståndet med den irländska skörden sistl. år. Det skildrar en så öfverdrifven olygka, någonting så öfverstigande alla vanliga bjelpmedels förmåga, att vi knappast kunna förundra oss öfver, om det ingjutit förtviflans känsla i deras bröst, som hafva den tunga regeringsansvarigheten derför. Ingen del af Irland hear undgått den sjukdoms härjning, genom hvilken folkets föda dag -från dag tillintetgöres. AT 130 fattigföreningsdistrikter är intet enda derifrån fritaget. Olyckan är visserligen icke öfverallt lika stor; men det finnes dock ingen enda församling, som cj rönt den. I några har den redan länge försatt största delen af befolkningen i bungersnöd; på andra ställen har denna börjat redan för några veckor seden. Öfverallt motses förruttnelsen af alla potatisupplag, hvilken stundligen fortgår, och som icke utan på högst få orter lemnar hopp om att kunna hafva något qvar, intill nästa skörd kan motses. Allt synes visa7att, denna sommer, Irland skall blifva vittne till en nöd, som aldrig i mannaminne varit skådad. k Vid förutseendeaf en sådan allmän ofärd, hvad är väl att göra, hvad kan göras för att afhjelpa den? Att upphäfva alla hinder för införsel af födoämnen, är det sunda förnuftets första ingifvelse; och säkert det lättaste och väsendtligaste steg som kän tagas. Att upprätthålla en lag för att fördyra brödfödan; gevom att förminska tillgången, i en tidpunkt då mängden af folket är på väg att dö af svält, det skulle vara ett hånande af förnuft och mensklighet, hvertill ingen statsman i våra dagar kan göra sig skyldig. Men denna utväg att öppna hamnarne för utländsk spanmäl är endast ett steg att lindra eländet i Irland. Den irländska a!lmogens ställning är i grunden så olika den engeiska landtbrukareklassens, att om icke denna skillnad tages i betraktande, alla försök att afbjolpa olyckan skola blifva fruktlösa. Den engelske arbetaren på landet lefver af sin penninglön. Han betalar kontant och-köper sjelf sina och sin familjs behof. Om det är ondt om bröd, så märker han det genast på de höjda prisen. Blifver förrådet större, så är han åter i bättre ställning, och hans månads inkomst sätter honom i tillfälle att begagne sig af öfverflödet. Äfven om tredjedelen af hveteskörden förstördes af sjukdom, träffar i England förlusten egentligen jordägaren eller arrendatorn, icke arbetaren, så vida priset kunde nedsättas och spanmålen erhållas. genom införsel deraf utifrån. N Betrakte vi åter den irländske landtmannen, finna vi tillståndet helt annorlunda ,; mera liknande engelska förhållanderna för fyra århundraden sedan, eller det östra Europas nuvarande träldom än något annat som vår erfarenhet kan gifva vid handen. Han har inga penninglöner att påräkna. Han är betald för sitt arbete, med en Jiten jordlapp, en så kallad täppa, hvarpå han sätter potatis. Arbetslönen är väl utsatt i penningar; men liqviden sker på det sält, att i slutet af äret dagsverkena beräknas, och så afdrages ersättningen för kojan och täppan; då hela uppgörelsen vanligen stadnar, utan liqvid af ett enda öre. Dettaär den dål af arbetsklassen, som biträder farmers. En annan del odla en liten åkerlapp emot kontant betalning af arrendet -till jordägaren. De förtjeha medlen dertill, genom försä!jning af litet spannmål, potatis och några svin som de uppföda. Hvad arrendatorn sjelf har öfver, är vanligtvis blott en del af potatisskörden. Allt kontånt han kan samman: skrapa för det öfriga, går till egendomsherrn; på sin höjd kan han tillika förskaffa sig litet kläder. Begge dessa slags arbetare hafva säledes det gemensamt, att de helt och hål!et bero för sig och de sina af potatisskörden. Begges lott är, att sjelfve få lefva af de sämsta sorterna af denna skörd. Häraf kan man sluta till vidden af den olycka. som poiatissjukan vållar i Irland. Den består e i stegring af prisen på lifsmedlen för arbetaren utan deri att den förtär det förräd ban samlat fö! sina behof. Mans förlust kan icke afhbjelpas ge nom att prisen på födoämnena nedsättas; ty har har ingenting att köpa för. Vill man afhjelpa er sådan olycklig ställning i Irland, är det således icke nog att skaffa spannmål och lismedel dit; utan man måste äfven skaffa folket något att köpa för något arbete hvarför de kunde få penningförtjenst Men hvilka ofantliga svärigheter yppa sig icke här vid? Kan väl regeringen förskaffa folket en sådar sysselsättning? Kan man ens tänka sig möjlighe ten att i hast gifva en sådan mängd af millioner menniskor lönande arbete? Kan den åtaga sig at underhålla en hel nation? Om man, såsom nt skett, låter kungöra att på en viss ort arbete fin nes för de behöfvande, inser man icke de ofantlig olägenheter, hvartill ett sådant folkets dragand: från sina hem till en centralpunkt skall leda; och huru skall väl ett sådant system kunna fortgå? Denna rysliga ställning visar huru nödigt de är, att man tänker på att försätta irländska ar betsklassen i en annan ställning till sina egen domshberrar. Om man nu, aldrig så mycket, mec engelska skattkammarens medel söker afhbjelpa nö den, skall den dock med ökad kraft åter infinns sig, så länge arbetaren förblifver i denna beroende olyckliga ställning, och aldrig kan tänka på at! ega någon behållning. z ORON SUNNE ELR RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. Bokhandlaren Odin emot polisgevaldigerne