Aftonbladet – 21 februari 1846, sida 3

(Insänådt.) Till pastor primarius herr doktor Petterson. Ett enfaldigt spörsmål i anledning deraf. att hr doktorn vid Tulhersfesten, i inledningen till de egentliga talen rörande Luther, behagade underrätta åhörarne, at prestsällskapet till festen inbjudit svenska kyrkans Summus Episcopus. Såsom klen i latinet och stående utom presteståndet och prestsällskapet, fattade jag icke, hvilken person hr doktorn med denna latinska benämning möjiigen betecknade, helst i sammanhanget derefter följde en tacksägelse till H. Maj:t Konungen, som i nåder täcktes hedrafesten med sin höga närvaro. Nyfikenheten stegrades till den högsta grad vid tanken på hr doktorns verldsbekanta lärdom och uppfinningsrika kallidit, så att jag, obehindrad af blygseln — som, jag erkänner det, i förstone gjorde mig alldeles stum — sluteligen stötte på min granne, en ledamot a prestsällskapet, och frågeda honom, hvem den höge herren månde vara. som prestsällskapet till festen inbjudit. och hvilken kr doktorn nämnde till och med före sjelfva Kungen. Hen svarade: Det vet jag icke — jag sitter just och undrar på, om hr doktorn menar Kungen eller erkebiskopen, nog tänkta jag aldraförst på den sednate, som just egentligen på latin måste heta summus episcopus. Kanske har prestsällskapet hoppats få so sin vördade och älskade perkebiskop här vid festen, eftersom han ej lärer brytt sig om föranstalta någon Luthersfest vid universitetet. Dock vet jag ej, att prestsällskapet beslutat någon högtidlig inbjudning af någon — men dess styrelse kan väl ändå, å prestsällskapets vägnar, ha skrifvit en inbjudning till svenska kyrkans primas. — Detta svar gjorde mig än mera nyfiken, så att jag i två dsgar frågat hvarje lärd och olärd jag känt, för att få upplysning i saken. Som jag derigenom kanske varit en oskyldig anledning att fästa mångas uppmärksamhet på ett af de dråpligaste lumina i hr doktorns oration, men ingen lyckats gifva sig sjelf, än mindre mig. ett tillfredsställande svar, så tycker jag mig uppfylla en samvetspligt, då jag nu i djupaste vördnad och enfaldighet vågar offentligen framställa detta ödmjuka spörsmål till hr doktorns eget benägna upptagande och besvarande, och derigenom gifva hr doktorn ett, såsom jag hoppas, kärt tillfälle stt ådagalägga hr doktorns egna högstupplysta utläggningskonst och alldeles omisskänneliga uppriktighet.