Aftonbladet – 21 februari 1846, sida 1

Jag älskat och älskar honom så ömt, Att tungt det var att tänka uppå Den sista stund, då vi båda två Förbytte till stenmassor skulle blifva. Nu Anfind till domedagen står I sten, min suck till hans hjerta ej når, Ej kärleken mer kan honom lifva: Ty andra gången han höra fått Det namn, som åt jätten ger dödens lott. Nu lemnar jag genast min älskade ö, Mitt gods skall jag evigt försaka, I främmande land, långt bort från min maka Jag enslig skall sörja, klaga och dö, Ej mera jag kommer tillbaka. Fast, Aslög! du vållat min bjertesorg, Jag skänker dig ändock min ö och min borg Med hvad derå finn s, mitt silfver och guld, . Ty du är i hjertat mig tro och huld; Mitt långspel jag likväl vill lösa af dig, Som Anfinds minne, ban gaf det åt mig I bältre och sällare dagar. Så den olyckliga Guri klazar, Och tårarne stridt på kinderna rinna: vÄn något hvarom jag vill påminna: Här ligga de vackra öar små, Ruadt omkring Tarfven i böljorna blå, Der mina småtroll dväljas i ro, Ty ingen menniska kan der bo Och ingen vistas med ostörd frid Det vare sg dag eller nattetid. Milt folk jag bör skydda till sista stund, Då döden mig söfver i evig blund. Nu lemnar jag er, ty tiden är inne, Ack! älsken hvarandra som Anfind och jag, Och skulle er kärlek vackla en dag, Så återkallen mig i ert minne.p Fru Guri, med denna önskan öm, Försvann som en vacker, men smärtsam dröt, Och Aslög med mången bitter tår