Aftonbladet – 20 februari 1846, sida 2

Orm hemligt från takhålet blickar ner, Och noggrann akt på grannskapet ger, Då öfver den mörka, brusande sjön Han ser väl tusen små blåa lågor, Som hppa på de svallande vågor, Och rärma sig efterhand till ön. De lysa som stjernor mot vattnet klara, Som lyktgubbar de opp på landet fara, Och göra så ljust i den mörka nat, Att Orm kan se hur med dem är fatt. Der ser han en skara af troll så små, De dansa med hvar sin fackla blå. De voro så leda att skåda, Der facklornes glans fick råda. Den ene var gul, den andre grå, Den tredje var brun, den fjerde blå, De fleste voro svarta som mull, Med ögon blanka som rödan gull; En dansa behändigt på fyra ben, Och åter på trenne hoppade en, Man såg på en gås till nedre kroppen Ett vördigt käringhufvud i toppen; En paddas hufvud grinade styggt På välskapad jungfrukropp, och tryggt En brokig åbäklig spindel bar Ett jungfruhufvud; prydd riddaren var Med åsneöron och harefot, Och honom i dansen trädde emot Väl prydda apor med hönseben, Som gjorde krumsprång vid facklornas sken Och voro de främste i dansen. Så skäggiga bockhufvudsgastar med ben Af tranor med riddarestöflor och sen Den tre alnars släpande svansen. De dansade alla så lustigt och gladt Ofver buskar och stenar i stilla natt, Och sjöngo och facklorna svängde, mena Orm grulva sig, sade: ej mer igen Slik syn jag önskar att skåda, Då mörkret på jord månde råda. 8