Aftonbladet – 19 februari 1846, sida 2

Då solen af Töndelns topp är skymd, Och kyliga flägtar från hafvets rymd Känns dagens värma försvaga; Då rida de ut i grönan lund, Med svänner, och folk, och hök, och hund, De vilda djuren att jaga. Ung Aslög ur fäderneborgen går, Med guld och perlor i flätadt hår, Hon rider på sin gångare grå, Med henne rida de tärnör små. Orm Ungersvän sådlår sin goda häst, Och rider den sköna jungfrun näst; Så vänligt på honom redan hvila Skön Aslögs ögon, och skyndsamt ila Ses jungfruns hök uti luftig färd, Att nedslå på svännens breda härd: Då sträcker han ut sina starka vingar Och yfves högrest och visar de ringar, Han bär om ludna fötter, af guld De äro, gifna af Aslög huld. , I skogen hörs hundarnes skall och tjut, Bland buskarna hvina de hvassa spjut, Och marken gungar för gångarns hof, Så flitigt jägarne spåra på rof, Och hornen genljuda ifrån fjellen; I snår, i klyftor, i mörka ställen, Der björnar och vargar byggt sig bo, De störas af riddarne i sin ro. 7 Ung Aslög och bennes qvinliga vakt Ej vilja ta del i riddarnes jagt, Fast heldre de jaga förutan fara Den unge haren, som, listelig, Bland gröna buskarne gömmer sig, Och vet att ta sig till vara. Då störtar en björn från snåret ut, I luden bog satt afbrutet spjut, Ren Orm han mellan ramarne tryckt, Och tärnorne söka sin räddning i flykt, Men Aslög i ångsten förmår att tvinga Sitt hvassa spjut uti björnens bringa, Han vrålande raglar tillbaka, att Försjunka för alltid i skuggornes natt. x Lä Haf tack sköna jungfru, du skänkt åt mig Mitt lif, då jag tvärtom bordt rädda dig;