Aftonbladet – 17 februari 1846, sida 1

EEE RER nya tidens bildning. Forntid och framtid skola här mötas, och genom föreningen af hvad de båda ega sannt visa, att all sann bildnings rot och innersta kärna ej i sin tillvaro är beroende af tidens vexlingar och stormar, fast den inom tiden måste utveckla sig till allt större klarhet och makt. Då skall nationallitteraturen, såsom den högsta bildningens frukt, uppblomstra och vårdas såsom nationens dyrbaraste egendom, och ej som nu, i Sverge åtminstone, icke så sällan betraktas: med okunnighetens förakt, om mans ens mnedlåter sig att taga någon kännedom deraf. Litteraturen, det är sannt, kan ej baka bröd, knappt nog i närvarande förhållanden inbringa sina idkare medel dertill, m. m.; men då en temmeligen pålitlig sagesman påstått, att menniskan lefver ej allenast af bröd, så kanske äfven frukten af menniskoandens högsta verksamhet, litteraturen, eger ett stärkande och helsosamt näringsämne inom sig, äfven om det ej kan gripas med händerna eller ätas med sked. Man borde göra ett rätt allvarligt försök härmed, och säkert skall man finona att ej penningen blott och kroppens föda ega ett värde, ja! ej ens ett öfvervägande. Denna insigt kan ej vara långt borta, om den allmänna uppfostran, såväl från den nationella som från den allmänt menskliga synpunkten, inrättas efter de bögsta grundsatser och sedermera bedrifves med anda och lif. Men under det jag nedskrifver detta, växer måhända det fosterländska intresset och slår allt djupare rötter i nationalmedvetandets mer sig vidgande jord. Tecknen dertill ökas, tycks mig, alitjemt. AÅrchiverna ser man allt mer och mer genomletas och deras skatter småningom läggas i dagen; landskaperna genomvandras och beskrifvas; ännu lefvande folksånger och — sägner upptecknas från folkets läppar; de gamla hopletas, kommenteras och utgifv2s; forntiden i dess minnen blottas, runorna tydes och gifva stöd åt den irrande forskaren. Ja! folkvisan, den enkla, med sitt känslodjup vågar åter glänta på de förnämas dörr och någon gång träda derinom, i den krets, der hon fordom var så hemmestadd och älskad. Jag vet ej om denna blidare blick för den länge föraktade är en frukt af eit växlande mode blott eller af en vaknande känsla för den landtliga ungmöns ovanskliga skönhet. Afven språket, utan hvilket menniskan vore ett djur och i hvilket hon närmast afpräglar sin själs djup och höjd i alla dess skiftningar, börjar allt mer och mer bearbitas grammatikaliskt och lexikografiskt, landskapsmålen eller dialekterna samlas 3) och den gemensamma grunden blottas, för att så befordra språkets rening och utveckling ur dess egen rot och efter dess egen natur, Men detta allt är frukten af enskildtes vaknande fosterlandskärlek och verksamhet. Erkände nu staten denna verksamhet såsom en hufvudsak för bennes eget framtida bestånd och väl, och gåfve hon den så ett säkert stöd, en gemensam utgångsoch föreningspunkt, — så skulle helt visst en vår af unga och mognande krafter inbryta inom det fosterländska området, bearbeta dess jordmån i alla rigtningar, återtända det domnande lifvet och bebåda den länge saknade högsommarens prakt. Genom understöd åt och belöning för det enskildta forsknings-nitet kan visserligen mycket uträttas. Men finner detta nit ej stöd eller återklang i det allmänna nationalmedvetandet, så arbetar forskaren fåfängt och nedtryckes af Sisyfi bittra möda. Men detta nationalmedvetande kan blott utvecklas till allmänlighet genom den fosterländska uppfostran, hvarom jag i det föregående talat. Det är denna som stafen skall grundlägga och befordra och deri finna sitt eget stöd. Mig veterligen hafva blott trenne läroanstalter i Sverige fått särskilda lärare för modersmålet. Dessa äro nya elementarskolan i Stockholm, samt lyeexum och realgymnasium i Upsala. Då lärarne 6) derstädes i nämnde sak beennen RR RR RR RR RE EE ER RER Tr TE ia 1