Aftonbladet – 17 februari 1846, sida 1

en. mandschukrigares ord, att så länge han pegde. en röst i Kinas angelägenheter, skulle begge rikenas fred och förkofran utgöra de dyrbaraste föremålen för hans önskningar., Härvid räckte han handen åt den bredvid honom sittande generalen. Ingen kan öfverträffa Keying i vänlighet, fryntlighet och den finaste sällskapstakt. Han var munter vid måltiden och skålarna, men utan all öfverdrit eller o-. måttlighet. Han fölide äfven engelska bruket deri, att han sjelf sjöng ett stycke — en liten. mandschuisk sång — hvilken han utförde med: oväntad talang och uttrycksfullt föredrag. Sällskapet förflyttade sig från matsalen till salongen, der Keying gjorde sin rund hos damerna med den största artighet, och gaf älven små presenter åt en och annan. En liten sjuårig flicka tycktes i synnerhet intressera honom; ban tog henne på sitt knä, smekade henne vänligt och hängde ett smycke kring hennes hals. Hans vackra mandschuiska figur, bredvid den unga vesterländskans barnsliga skönhet, bildade en grupp, som skulle tagit sig förträfligt ut i en tableau vivant). Straxt efter kl. 14 aflägs) Man torde härvid icke böra glömma, att Kinas nuvarande beherrskare, Mantschuerna — eller Niutsche som de kallas på kinesiska — utgöra en från Kineserna alldeles skild stam, hvilken hvsrken har samma utseende eller språk, som det folk, hvilket den underlade sig för omkring 200 är sedan. Mantschuen är lång, smärt och välvext; han har rak eller krokig näsa; frisk hy, rödblommiga kinder, brunt hår, stark skäggvext och ej sällan blå ögon. Mantschuiska fruntimren förderfva ej sina fötter med några kopparskor. Kinesen åter brås på mongoliska racen, har platt näsa, citrongul hy, svart hår, gles skäggvext, sneda svarta ögon, och fruntimren halta på sina sammantryckta fötter. — Mantschuspråkets ordrötter återfinnas ofta i det vestra Europas språk ooo— i grekiska och latin, men ännu mer i degöthiska och germaniska. Det tycks som detta