Aftonbladet – 16 februari 1846, sida 2

ma, antingen det kan lyckas honom slutligen göra reda för sig eller icke. nde ÄR DET SKÄL ATT BETALA NÅGOT FÖR ATT VARA TRYGGAD FÖR ELD OCH BRAND? Ibland de symptomer, som ofta nog utvisa att en stor del af oss svenskar gerna vill; profitera af alla slags goda inrättningars införande som finnas i andra länder men icke vilja betala något derför, är äfven den klagan, som förspörjes öfver behofvet af tillskott till brandstodsbolagen efter större eldsvådor. Man hör nemligen mången jemra sig öfver, att t. ex. efter en större eldsvåda, der en half eller hel stad brinner, detta tillskott i städernas fond för försäkring af lösegendom kan gå till 2 rdr per tusen för den, som bor eller har sina effekter i trähus, och 4 rdr 46 sk. i stenhus, utan att man besinnar, att den egna tryggheten måste motsvaras af någon uppoffring och att nyssnämnde belopp icke utgör mer än Y;:del af hvad som betalas till de utländska försäkringskompanierna. Jönköpingsbladet har nyligen härom innehållit en ganska förnuftig artikel, hvaraf vi för sakens vigt anse ett utdrag här förtjena meddelas. Sedan artikelförfattaren omnämnt de sista eldsvådorna i Uddevalla och A mål, hvaraf den sednare torde medtaga en ersättning af 50 å 60,000 rdr, yttrar han nemligen: Vi hafva från flere håll hört den anmärkning framställas, att fordomdags, då försäkringsanstalter icke funnos, sällan eller aldrig någon eldsvåda inträffade; men att nu mera, sedan hvar och en har tillfälle att försäkra sin egendom, eldsolyckor ständigt äro å bane. Om denna anmärkning vore sanningsenlig, skulle man visserligen vara frestad att härleda orsaken till olyckshändelserna från liknöjdhet och vanvårdnad om eld och eldstäder, i hvilket fall man betydligt missräknat sig på verkningarna af försäkringsanstalterna; men då förhållandet med eldsolyckor, efter hvad som ljusligen kan ådagaläggas genom förteckning från städernas allmänna fastighetsförsäkringsbo!ag, nu för tiden icke är annorlunda än sådant detsamma alla tider varit, likväl med den skillnad, att man nu mera, då allas intresse vid hvarje olyckshändelse är i fråga, har litet mera reda på hvad som passerar, så torde förenämnde anmärkning, vittnande endast om okunnighet och tanklöshet hos anmärkaren, icke förtjena att till vidare vederläggning upptagas. Med slutet af förra försäkringsåret, då tillskotten till brandskadors ersättande uppgingo till 2 rdr 44 sk. bko per 1000 rdr försäkringsvärde, förspordes från många håll en klagan öfver de dryga afgifterna, som försäkringsrätten medförde, och många förklarade sig af denna anledning vilja från bolaget utgå. Någon verkställighet af sådana i olämplig och oförståndig barm öfver ödets skickelser, yttrade föresatser har man likväl sedermera lyckligtvis icke varseblifvit, utan fast hellre haft tillfälle erfara; att tilloppet af nya försäkringar varit störst efter nägonstädes inträffad olyckshändelse. Det är naturligt, att hvar och en vid ingående i bolaget gerna hyser den förhoppning, att framtiden måtte blifva lyckosammare, och att hoppet i denna pröfningen, så väl som i lifvets alla sorgliga skiften, utgör den gudomliga häfkraft, hvarigenom bördan kan bäras, och räddning slutligen beredes. Men då förhoppningarna om lindrigare afgifter i vårt försäkringsbolag år från är synes blifva gäckade, och mången vid sådana förhållanden torde vara frestad att låta modet falla; torde det vara i sin ordning att något närmare eftersibna huruvida förhoppningarnas realiserande möjligen kan enligt naturens ordning hafva någon sannolikhet för sig. I annat fall äro förhoppningarna oförståndiga, och det är vårt eget fel om Vi derutinnan blifva besvikne. Vi nödgas härvid återkomma till den fört begagnade måttstocken för beräknande af försäkringsafgilfters dryghet, nemligen utländska assuransinrättningar, hvilka i en längre följd af år lemna försäkring å lösegendom, i allmänhet ej under procent i trädhus, eller 20 rdr bko per 4000 rdi försäkringsvärde årligen. Det må vara att denns afgilt är beräknad på vinst, och således drygare än som erfordrats för nätt och jemt betäckande a brandskadan; men också erbjuder samma afgifi en betydlig prutmån, innan den på något sät närmar sig till de afgifter, Vi uti vårt bolag hit. tills fått vidkännas. Man skulle annars ej utar skäl kunna tro, att utländningen, som en längre tid både i stor och liten skala bedrifvit assurans affärer, varit i tillfälle, att med säkerhet beräkna hvad som till assuransinrättningens upprätthållande erfordrats, och att då nu mera försäkringsanstalter öfver allt inrättas, utländningen hellre skolat ned sätta den förespeglade stora vinsten, än att helt och hållet släppa försäkringstagarne ifrån sig. Mer dertill har utländningen icke kunnat förmås, troligen af det väl grundade skäl, att försäkring å lösegendom, likasom å fastighet, icke kan med beräkning af någon vinst meddelas för särdeles lägre pris, och aldraminst för det låga belopp, hvarför vårt försäkringsbolag hittills meddelat försäkring utgörande högst beräknadt 3 rdr 47 sk. bko per 1000 rdr. Derjemte företer sig den märkliga skill nad i vår assuransinrättning, att då försäkring icke får tagas utöfver ett visst belopp, måste brandskadorna fullt godtgöras inom försäkringssumman, utan afseende på värdet af det gods som räddas; hvaremot utländska bolaget aldrig annorlunda lemnat