Aftonbladet – 16 februari 1846, sida 2

försäkring, än att ansvarigheten för brandskadar delats-lika emellan assuradören och godsegaren, förhållande till den del af försäkrade boet, son kunnat räddas. Härigenom uppkommer i vårt bo. lag en himmelsvid skillnad i försäkringsrätten le dande till mångdubbel fördel för försäkringstaga ren, men i lika mån hård tryckning på bolaget Den som i vårt bolag har försäkring för 1000 rdi mot approximativt beräknad årlig afgift af 3 rd bko, njuter derföre i de flesta händelser samme: skygd, som den hvilken i utländskt bolag har för säkring för 2000 rdr med en årlig afgift af 40 rd bko. Denna beräkning grunda vi på den sanno lika förutsättning, att åtminstone hälften af lösöre boet i de flesta fall skall kunna räddas. I annar händelse, och derest större del af lösöreboet gå förloradt, är visserligen skillnaden mindre; mer också är skillnaden vida större om blott fjerdede. len af boet eller mindre del deraf brinner. De är således efter vår tanka en stor förvillelse, at någonsin hafva hyst den sanguiniska förhoppning att försäkring at lösegendom skall kunna erhålla: för den ringa inträdesafgift af 4 rdr 2 sk. bko per 1000 rdr, som vid bolagsstämma den 48 Juli 1849 bestämdes för vinnande af försäkringsrätt i bolaget. Att ehuru första året var så lyckosamt, att ej vidare tillskott då erfordrades, sådant likväl icke rimligen kan antagas i allmänhet vara att förvänta. Den illusion, hvari mängden af städernas invånare i detta hänseende torde vara intagen, bör derföre skingras, och hvar och en, som i bolaget vill njuta försäkring, bereda sig på den oundvikliga följden, att derför årligen betala minst taget omkring 3 rdr bko per 1000 rdr försäkringsvärde i trädhus, samt, i förhållande derefter, i andra solidare hus efter klassindelningen. En sådan ärlig och redig föreställning af sakernas naturliga gång och nödvändighet skall otvifvelaktigt bereda trefnad i bolaget, undanrödja det annars ständigt på bottnen liggande missnöjet, hvars momentela utbrott än hit och än dit nödvändigt skall verka menligt på det helas bestånd. Å en annan sida är det med fssa man måste föreställa sig den belägenhet, hvari de olyckliga befunnit sig, hvilka midt i natten under starkaste vintren, genom vådeld inom några timmar blifvit beröfvade tak öfver hufvudet och allthvad de egde; och då samma fara stundeligen hotar oss allesammans, så synes det, som borde hvar och en skatta sig lycklig att för närvarande hafva undgått att vara föremål för ödets straffande hand, och att kunna med uppoffring af några riksdaler dels bereda någon lindring i de olyckligas ändock nog hårda lott, och dels förskaffa sig sjelf visshet om ett lika deltagande. Den hjelp, som sålunda sammanskjutes till de brandskadade, blifver genom försäkrivgsanstalten rättvist fördelad på städernas innevånare, hvilka i alla fall icke kunnat lemna de olyckliga hjelplöse. Förluster af ifrågavarande beskaffenhet måste ersättas på ett eller annat sätt, så länge mensklighet och rättvisa på oss utöfva ett behörigt inflytande. Endast den hårdhjertade och känslolöse, som förmår att qväfva hvarje medlidandets rörelse, kunde således förestäila sig att hafva undgått utbetalningen derigenom att han undandragit sig delaktighet i en allmän brandstodsförening. Rättvisa och billighet hade ändock förr eller sednare uttagit sin rätt, hos alla dem, som äro i tillfälle att betala, och i öfrigt kunna bevärdigas med namnet medborgare. Man hade derigenom endast ställt sig sjelf i den obebagliga ställningen att på lika sätt vara beroende af andras barmhertighet och godtycke., Så långt reflexionernas författare. Vi vilja för egen del blott tillägga, att om dessa bolag en gång skola kunna fullkomligt uppfylla sitt dubbla ändamål af säkerhetsanstalter och välgörenhetsinrättningar, sådant endast kan ske derigenom, att de af allmänheten med nit och värma omfattas. — Man har derföre skäl att önska den dag ej måtte vara långt borta, då hvar och en, som har egendom att förlora, ock skyndar att försäkra den mot eldskada. På landsbygden går det nu med stora steg derbän; hvarföre dröjer man då i städerna? Ar väl faran der större, än att den med förenade krafter kan mötas? Det fruktar dock ingen.