Aftonbladet – 14 februari 1846, sida 1

att den fråga, som de hufvudsakligen behandla, skall, i kraft af sin egen sanning och nödvändighet, göra sig: mer och mer gällande och, af kunnige, skicklige: och. kraftfulle män från theoriernas stridsfält utflyttad i det praktiska lifvet, i skolan oeh familjen, småningom tända i nationen ett nytt fosterländskt lif, skapa eh ny ärofull framtid. Då författaren gaf ofvanskrifne titel åt sitt föredrag, var det ingalunda hans mening, att dermed lofva en ur de båda språkens grund och väsende, m. m. framgående jemförelse dememellan. Denna skulle vida öfverstigit bans förmåga, och faller dessutom inom den grundlige och vidtomfattande språkforskarens område. — Han ville blott uppsöka och framställa den förnuftiga gränden för det länge förnumna allmänna skriket emot det latinska språkets numera ödfverdrifna anspråk att utgöra ett nödvändigt vilkor för själskrafternas säkra och harmoniska utveckling och för all högre mensklig själsodling ech bildning. Det var det en gång till följe af tidsomständigheterna och i brist af andra bildningsmedel, men när dessa omständigheter förändrats och bris!en på bildningsmedel fyllts genom en i alla riktningar utvecklad rikedom derpå, så torde latinets anspråk böra inskränkas inom lärdomens område. Från den lärda skolan kan det således ej komma att uteslutas, utan fastmer skall det der kanske på ett ännu grundligare sätt, efter en mer ändamålsenlig och fruktbringande method än den nu allmänna, komma att odlas såsom ett af grundstöden för en blifvande humanistiskt vetenskaplig bildning i allmänhet och språkbildning 4) isynnerhet. — Så torde äfven läroverken vara tvungna alt hädanefter som bittills rätta sig efter t:ideos fordringar. Endast så fylla de sin bestämmelse. Nya ämnen tillskapas alltjemt och utveckla inom kort en förr ej anad rikedom och makt. De gamla måste så inskränkas i sin rätt, för att inrymma allt mer och mer af sitt vidsträckta fält för de påträngande nya. Men med vetenskapernas ökade antal och alltmer sig utvecklande makt, med bildningens allmännare spridande och deraf följande vigt och betydelse, stiga äfven statens avspråk på hvarje enskild af sina medlemmar. Den allmänna bildningen är derföre blifven en makt, hvars fordringar och rättigheter ingenstädes böra eller kunna uteslutas, utan fastmer skola intaga första rummet. Men denna allmänna bildning skall ej söka sin rot i ämnen eller bildningsmedel, som tillhört en viss förfluten tid, utan i sådane, som äro och måa om 1V1JU Al SMI Havur. VR PUumvaovatuse UR alla tider. Dessa bildningsämnen och bildningsmedel äro Religion, all sarn bildnings grund och kärna, natur, mensklighetens historia och språk. Insigt till en viss grad i alla dessa måste hvarje menniska rumer ega, som gör anspråk piratt vara och med rätta kallas en bildad menniska,. Men hon behöfver derföre ej i någon af dem vara lärd, enligt det begrepp man fäster vid detta ord. Till följe häraf måste således finnas en skola, som uteslutande sysselsätler sig med omnämnde grundläggning för allmänt mensklig bildning utan afsgende på hvars och ens särskilda bestämmelse eller blifvande kall. Denna skola, grundskolan för lifvet, skulle vara gemensam för alla, utan afseende på stånd, vilkor eller andra särskiljande omständigheter. Den blifvande bönden och landtbrukaren inhämtade här sitt nödvändiga mått af bildning eller kunskap tillsammans med den blifvande presten, embetsmannen, borgaren, eller lärde, m. m. Hvilket inflytande detta kamratskap i grundskolan, eller den äkta folkskolan, 2) skulle hafva på den mognade menniskan och medborgaren, är lätt att tänka sig. Sedan man här lagt grunden till lefvande insigt i de bildningsämnen, och förvärfvat sig de färdigheter, som äro och böra vara gemensamma för alla statens medlemmar, stode en hvar fritt, att, på lägsta graden af allmänt mensklig i —?——-—-N—— Er 5