Aftonbladet – 14 februari 1846, sida 1

afstånd, befann sig en liten fetlagd man, som besökt Stockholm i ändamål att, för sin frus räkning, låta daguerreotypisera sig. Han höll lönen för sina mödor eeh ansträngningar, daguerreotyp-bilden, i handen. An vände han den i sådan dager, att porträttet behörigen trädde emot honom; än begagnade han zinkskifvan endast till en spegel, som villigt återgal hans lilla, klotrunda ansigte, genom hvilken fintliga och länge fortsatta manöver han sattes i stånd till en grundlig jemförelse af likheten emellan originalet och kopian. Vi förbigå några andra passagerare, såsomför vår berättelse mindre nödvändiga — tvenne: unga Stockholms-eleganter, som disputerade deröfver, huruvida man, utan att såra tilbörligheten, skulle kunna i en societ omnämna det stora vattenfallet Pisse-vache — några fabrikörer från Norrköping, söm icke kunde bli ense, om en man : från Belgien borde kallas Belgier, Belger, Belgare eller Belg, hvilket sednare till och med en af sällskapet föreslog — två marknads-mamseller, begge ursprungligen barnhusbarn; som prisade nyttan af lika arfsrätten — samt slutligen en Riddarhus-talare från Stockholm, som gick fram och tillbaka på däcket och spekulerade på ett landshöfdingedöme. Dessutom åtskilliga, intressanta fördäcksgrupper, som dels söpo bränvin ur buteljer, och åto smörgås ur matsäck, dels: slumrade ljuft med tågrullar till hufvudgärd. :Fördäcket af ett ångfartyg återger merendels alltid: bilden af ett ganska materiellt far-niemte. Den unge tillbedjaren, söm vi i det föregående presenteråt för den vördade läsaren, hade antagligen blifvit -ltet stött på sin sköna för det muntra, men föga sentimentala sätt, hvarpå hon upptagit hans artigheter, och föresatte sig nu att hömnas. Enligt den åsigt, som hyllas af alla nybegynnare i kärleken, skulle detta ske genom att väcka hennes sv:rtsjuka, I så: