Aftonbladet – 14 februari 1846, sida 1

vande bilden så oregerlig, att man måste tänka på allvarsammare åtgärder. Det blef beramadt, att han, åtföljd af en läkare, skulle resa till ett utländskt institut för vansinniga. Honom sjelf försäkrade man, att resan hade Florenz till syftemål, och den vansinnige giek således utan ringaste invändning om bord, sedan han endast vederbörligen tillgodosett sin toilett, som alltid legat honom varmt om hjertat. Nu stod vår Apollo i en vald och vacker positur, ena benet något lyftadt och stödt -mot det andra, ögat svärmande höjdt mot skyn. Till hans galenskap hörde, att han nästan aldrig intog en sittande ställning. På motsatta bänken hade ett fruntimmer, ensamt, slagit sig ner. Hennes ansigte tycktes ha varit vackert, men bar nu temligen märkbara spår af förfall. Ett par starkt utstående, mörka ögon blickade ner på förstörelsen; och ett svall raka, svarta lockar kastade sin skugga öfver de skarpa konturerna af hennes något stora drag. En öfvad fysiognomist skulle kunnat förutsäga, att damen gjorde anspråk på att vara själfull. På sina magra, men hvita fingrar bar hon en enda ring, en orm af jern; som bet sig i stjerten. Hennes klädning var ramsvart. Hennes halsprydnad utgjordes af ett svart: sammetsband, sammanfogadt medelst en liten dödskalle af silfver. Hennes hals, mager och mörk, med höjder och sluttningar, var ej heller olik en kyrkogård. Hennes verkligen små fötter voro instuckna i ett slags vadderad tofflor af svart siden. För att fullända effekten af det hela, sysselsalte hon sig med läsansandet af ,Sveriges sista strid,. — Ni vet den der boken med det förfärliga omslaget — och till att uppskära den, nyttjade hon en stilet — en stilett, så skarp och hotande, att till och med en s. k. kursare lätt kunnat komma at blinka, om han plötsligen blifvit den varse. På samma bänk, fastän på ett vördnadsfull