Aftonbladet – 12 februari 1846, sida 3

— Ja... en konung! en stor, en allsmäktig konung! En konung, som jag dyrkar, och hvars namn -jag skall bekänna, äfven under er bödelsknif. a NR I detta ögonblick hördes. ett. genomträngande skri ur barnets kammare, dörren öppnades med fart och modren störtade sig. midt ibland oss, utropande: ;Hon dör!... hon dör! — Nåväll. utbrast jag, hänförd nu i min tur; eftersom dödsstunden är inne, så börjar här min roll! -Bort med eder, j-kroppens däkare! hos-den-döende kunnen-jintet uträtta .. . det är mig honsbehöfver: . bärsär jag spå min plats. Jag är prest!... ; Dagen derpå syntes jag framför srevolutionsdomstolen, och barnet var räddadt: en afgörande kris, som jag befordrat genom min rådlöshet, hade: -återgifvit det lifvet. — År: 93 förblef man icke just särdeles länge anklagad: klockan 4, följakteligen, besteg jag, sjelf femtonde, den olycksbringande kärran; fem minuter: derefter for jag förbi den stackars enkans-port och snyftade, i det jag vinkade henne mitt farväl med handen; och slutligen, en qvart sednare, stannade jag vid foten af.schavotten. —Men huru är det möjligt att ni-lefver? — Ännu begriper jag det Knappast sjelf. Vädret var förskräckligt: regn, Snö och en kimmel så mulen, att redan klockan fyranatten nästan börjat. Folkmassån vär imedlertid ansenlig, ditlockadoch förbittrad af 25dsoficens ovanligt störa antal. -Kärran. innehöll; som sagdt; femton; jag var den siste, gittonde på ändan al bänken, med händerna bakbundnu, Sitt bjert var ieke. gladt;y men. jag. fruktade icke; miti