Aftonbladet – 12 februari 1846, sida 1

— efter hvad det tyckes — veta så noga hvart det bär, eller om han någonsin skall stadna. Om än styrelsen skulle fortfarande vägra att ställa honom till ansvar för de legioner han fått om händer, så skola dock de mödrar, som sett sina barn förgås utan ära för sig sjelfva, utan nytta för fäderneslandet, dessa mödrar skola dock ropa högt efter hämnd öfver denne nye Varus, som så kan offra en hel här åt sin envisa dårskap. Och är väl detta allt? Ack nej! Inom de tre sista månaderna hafva 42,000 nybyggare blifvit öfversända till Algier, med styrelsens uppmuntran och löfte om vidsträckta jordlotter åt deras odlande bänder; och hvad har det väl blifvit af dem? Marskalk Bugeaud trotsar styrelsens föreskrifter och vägrar att sätta nybyggarne i besittning af den jord, som blifvit dem lofvad; han hindrar dem att företaga odlingar på deras eget bevåg och att ingå legoaftal om odlingar åt andra nybyggare, som anländt före dem, emedan äfven dessa icke fått någon odlingsmark åt sig utsedd. TI afvaktan på generalguvernörens, godtfinnande ha dessa lättrogna nybyggare sålunda blifvit bragta till tiggarstafven; de tåga i skaror omkring på Algiers gator, anropande innevånarnes barmhertighet, men ofta fåfängt, och derigenom utsatta för alla den förtviflade nödens frestelser .... Ett bref från Konstantine af den 44 Januari lemnar närmare beskrifning på det olyckliga tåget genom Djeras bergsbyggd (Djebel-Djera): — När kolönnens hufvudstyrka anlände till dalklyftans ingång, var det redan natt, och passet fylldt med djup snö, som ovpphörligt ökades genom ett stormande urväder. För att rädda manskapet från att genast frysa ihjel, upptändes eldar med det enda bränsle som fanns, och detta bestod bland annat af packlårar med knallar, hvilka tillika med innehållet öfverlemnades åt lågorna. Man dansade kring dessa bedröfliga bål, för att unders bålla värman och förekomma sömn; men när dagen ändtligen inbröt och passets genömtågande skulle begynnäs, hade flera ändå förfrusit fötterna, så att de icke förmådde gå, utan I måste leminas qvar af kamraterna. Passet fordrar vanligen en timmas tid att komma igenom, men denna gången åtgick hela dagen dertill. I -hvärje ögonblick sjönko några bland manskapet ned i djupa öfversnöade gropar, under det att andra, stelnade af köld, dignade ned för att ej resa sig mer. När dalklyftan ändtligen vid den åter inbrytande natten var genomvandrad, öppnade sig för de utmattade en vid slätt, böljd med snö af det alltjemt fortfarande urvädret, och-i stället för att man: under vanliga förhållanden kuonat nu vara framme vid Setif, befann man sig 9 lieues (4 svenska mil) derifrån. Några i grannskapet kamperande araber rördes öfver de franska krigsmännens ömkansvärda belägenhet, och gjorde allt hvad som stod i deras makt, föratt värma, hjelpa och uppmuntra dem. Andtligen ankom det sorgliga tåget till Setif den 4:e Januari. Sjukhuset fylldes genast med 500 man, — allt rades åitulgade ingvmma; de öfriga ingvarteka med ömsinthet -emottogo. dem arab. upphörde ändtligen snöfallet; Den 6:e återkommo de från Setif tillbakasända vägvisningsafdelningarne, medförande 283 lik. Ännu den 7 saknades 300 man, om hvilka ingen visste antingen de voro lefvande eller döda, helst många förvillat sig i bergstrakten under yrvädret. Kolonnen hade på vägen lemnat efter sig 1200 gevär, en kassakista med 2000 francs, tälten, mulåstorna, samt hela förrådet af lifsmedel och ammunition. Befälet har icke lidit mindre än I manskapet; somliga officerare ibjelfröso alldeles, landra ligga på sjukhuset med förfrusna fötter, händer, öron 0. s v., och på flera hafva de förfrusna lemmarne måst amputeras. Så snart olyckan blef känd här i Konstantine, skickades halfva den medicinska sjukhusservisen till Setif, jemte lifsmedel och förråder af alla slag, bland annat tvåtusen par skor. — Från geneIral fArbouvwvilles kolonn, hvilken för någon tid