Aftonbladet – 12 februari 1846, sida 1

salt bakom den der häcken, träffade några lifligt uttade ord mitt öra. Jag lyddes och tittade efter. Det var tre personer, som sutto ute i förstugan: Pierre, en gammal qvinna och en arbetare vid namn Desnottes. Se här hvad de sade: AN Desnoues. Ar herr Laroche skyldig pengar också till dig, Pierre? Pierre. Till hvem är icke han kylig? Det är hans sätt att praktisera. Desnoues. Huru så? Pierre. Jo, när han ankom hit till orten, för att utöfva sitt yrke, begaf han sig till skräddaren och reqvirerade af honom en ny drägt; begaf sig så till vinhandlaren och tog af honom elt fat vin; begaf sig derpå till mig och köpte en schäs; men när vi sedan kommo till kritan, var hans ficka tom, eller, hvad som ir detsamma, vi blefvo utan. Mina vännern, säde han, pnär j. blilven sjuka, så söken mig då, jag skall sköta. er för intet. Desnoues. Hvilket gör, alt som han är alla menniskor skyldig, ärhan följaktligen alla menniskors läkare. Pierre. Riktigt. Mor Gallois. Vänta, Desuoues, än jag då; han var mig skyldig sex ecus för tvält . Lyckligtvis fick jag n bröstvärk, utan hvilken jag aldrig skulle fått en styfver. Desnoues. Ser ni, så knipslug! Pierre (beslutsamt). Godt! lika godt för mig! med mig skall han låta bli att hulttla. Hanär mig skyldig, och jag skall, f-n i mig, tvinga honom att betala. Desnoues (förskräckt). Tvinga honom? Akta dig! i Pierre. För hvad då? Desnoues. Det är en björn. Pierre. Betrakta mina armar. Desnoues. Det är en hexmästare. Pierre. Tror du på tocket, du?