Aftonbladet – 11 februari 1846, sida 3

des att dermed indrifva öfra dörrspegeln, hvarefter de kommo i tillfälle att öppna låset och ingå samt ställde sin vandring tillsängen. I detta rum sönrslogos sedan några tallrickar, och under det våldsverkarne gingo till sängen, lyckades drängen att smyga sig ut. — Måns Kjerstensson hade, under: Uppträdet i kammaren, så blottad på kläder söm ham legat isängen; förfogat sig ut genom:det sönderslagna fönstret, och sprungit, i dåvarande snö, till granngården Räfvekulla; !; mil.derifrån, för attsöka bistånd. Då Måns: Kjerstensson återkom, åtföljd af 4 karlar, voro våldsverkarne borta, sedan de under 47, timma härjat i huset, och befanns allt i det skick, att Måns Kjerstensson med hustru och barn måste begära husrum hos grannarne. — Den förut omnämnde knifven hade våldsverkarne tagit med sig; men i öfrigt var ingen plundring begången. — Natten efter denna händelse går Peter Nilsson till en annan bonde, Sven Gisselson, der han aflyfter en fönsterlucka och inkastar den genom fönstret. Mattis Svensson rymde genast efter dessa uppträden, så att endast Peter Nilsson kunde ställas under tilltal, hvarefter Kan vid sommartinget insattes i häkte, och som alla nu uppgifna omständigheter blifvit lagligen beviste, utom luckans inkastande genom fönstret till Sven Gisselsons stuga; hvarvid endast ett vittne varit tillstädes, så dömdes han, vid urtima ting, d. 6 Augusti, att såsom edsörebrytare straffas med ett års fängelse medarbete å fästning, och plikta 33 rdr 46 sk.samt böta för ettsår 3 rdr 46 sk. och för tillhrgges begagnande 6 rdr 32 sk., eller i saknad af tillgång till böterne, i stället för de för edsöret ådömde, arbeta å fästning i 4 månader utöfver året och för öfrigt hållas 9 dagar i fängelse vid vatten och bröd i länshäktet, hvarjemte Peter Nilsson ålades att ersätta Måns Kjerstenssons inställelse, besvär och varuförlust med 20 rdr bko. — Detta beslut underställdes Kongl. Götha hofrätts pröfning, der äfven Peter Nilsson anförde besvär, och efter granskning: af målet förklarade Kongl. hofrätten; i utslag d. 28 sistl: Oktober, att då icke lagligen blifvit styrkt, att Peter Nilsson tillfogat bränmästaren Olof Månsson det sår i ansigtet, hvarmed denne efter uppträdet funnits behäftad, och Peter Nilsson under samma uppträde ej heller bevisligen tillskyndat Måns Kjerstensson eller någon annan af hans husfolk sår, blånader eller blodvite, befriade Kongl. hofrätten Peter Nilsson från de honom för ett sår och tillhygges begagnande ådömde böter, och ändrade häradsrättens utslag i ansvarsfrågan, så att P. Nilsson för kemgång skall böta endast 13 rår 46 sk., eller, i saknad af tillgång till böterna, undergå 42 dagars fängelse vid vatten och bröd. I Sept.månad år 4843 var en kommendering af Kalmar Kongl: regemente anbefalld att samlas på Ingelstad gästgifvaregård, för att afgå till garnisonstjenstgöripg i Malmö. Westra härads kompagni afgick dit på vägen om Tjureda. Ibland kommenderade af detta kompagni var volontären Westberg, hvilken emellan Stoijby och Wexiö åkte i en kärra bredvid en broder, som körde. Då mötte de ett sällskap af bönder uti 3 vagnar, framkommande med stark fart och täflan om hvilkendera som kunde köra fortast. Westberg, som genäst observerade att han mötte personer, hvilka ej vårdade sig om sig sjelfva, än mindre om andra, höll genast sålångt till sin venstra sida, som en långs utmed vägen varande grop tillät; men de mötande höllo ej till sig, utan midt utåt häradsvägen. Fölkjden blef den, att en af bönderna, Johan Eriksson i Svårthult, körde sin högra frambjuls axelkubb under Westbergs kärrehjul, deraf Westbergs kärra med häst vältade i gropen, och volontär Westberg fick en så svår brytning i ena foten, att han måiste begagna kronoskjuts till Malmö och, enligt läkareattest, var obrukbar till tjenstgöring mer än en månad, hvarförutan kärran. skadades till 40 rdrs värde. Efter änstäkdt åtal emot Johannes Eriksson och bevisning om hans förfarande, fälldes han vid 1844 års Norrvidinge härads hösteting till 1 rdr 32 sk. för ovarsamt framfarånde på väg. Efter af åklagaren deröfyver anförde besvär, under förmenande att böter för vägafridsbrott jemväl borde ådömas; enligt 7:S i 24 Kap. Missgerningsbalken, enär han ansåg det vara af enahanda beskaffenhet, om en resande genom hugg och slag eller genom uppsåtligt påkörande skadas till sig sjelf och åkdon; men Kongl. Götha hofrätt förklarade, lika med häradsrätten, att ansvaret var tillräckligt efter 8 af samma balk, såsom den der förolämpar annan på allmän väg. TRE AR ER RK (Insändt.) GCåfa