Aftonbladet – 11 februari 1846, sida 3

har Red. öfverlemnat det insända profvet tul teknologiska institutet. ; so — För dem, som så mycket ifra för allt gammalt, och deribland äfven för vår åldriga kriminallagstiftning, intages här nedan tvenne af ;n insändare i Barometern. refererade kasus, hvaraf kan synas hvilka starka angrepp man för några riksdaler kan tillåta sig mot de så mycket beprisade s. k. Fridernav här i landet. För 40 daler kan man göra sig till herre i annans hus, dansa om med egaren och hans husfolk, samt äfven lugga, knuffa och örfila lem litet, blott blånad eller blodvite ej följer. Då äger man ock, på samma räkning, slå sönder och förderfva så mycket af egarens husgeråd man vill betala; vill man för ro skull rifva ned hans bus eller döda hans husdjur, så sår det också an, och man behöflver intet vara rik, för att åt en fattig åbo jemna hans koja med jorden. Visas det att man i lång tid förberedt denna bragd, och skrattar man sedan deråt vid tinget, så blir det ej värre för det. Värre blefve det för den misshandlade egaren, om han t, ex. i ett läger, i en stad eller fästning, der garnison är; möttb gerningsmannen och gaf honom ett glåpord: eller en knuff, och det sig dervid så åtbure, att denne vore vid militären och klädd i uniform med värja vid sidan; för det omaket kunde det vankas ett ar tigt antal spö, äfven om egaren den gången hade pengar att bjuda. Att den som har sin bergning och litet deröfver, icke just bör draga i betänkande att då sinnet rinner på honom hugga af sin nästa armar eller ben, eller näsan, eller — ty det kostar allt lika mycket — slå ut. hans öga, det är nu allmänt kändt. En rik bonde, som länge haft ett godt öga till en fattig piga, bevisade en gång sin kärlek dermed, att han med en pisksläng nöp ut hennes öga; det kosta. mej en hundradalerssedel och litet tillb, sade han, men så blir hon lagom stursk härefter. Vill man kosta på sig att slå ut nästans tänder, så kosta de 6 daler (2 rdr bko) stycket. Dessa missförhållanden mellan brott och straff och mellan uppskattningen jaf det ena brottet i jemförelse mot det andra, äro hundra gånger anmärkta, men det har förblifvit dervid. Och likväl ökas äfventyret för fridsamma menniskor genom den svårighet hvarmed bevisningen hos oss är: bekajad, hvarigenom den klaraste handling ofta blir obevisad, blott derföre, att icke tu vittnen sett den, — Men ämnet för reflexionerna är för rikt för utrymmet, och vi afbryta dem för att låta läsaren komma till de ifrågavarande relationerna: Söndagen d. 2 Mars sistl. år hade bonden Måns Kjerstensson.i Bjellernäs af Kronobergs län, Kinnevalds härad och Allmundsryd socken jemte hans husfolk, utom bränmästaren, tidigt på aftonen tillstängt huset, afsläckt elden och gått till hvila. Kl. efter 9 bultades på dörren; och bränmästaren insläppes, sedan han förklarat att ingen vore i hans sällskap; men efter honom påtränga, oaktadt motstånd och förbud af den piga som öppnade dörren, 2:ne manspersoner, bondesonen Peter Nilsson i Bjellernäs-öch lösdrifvaren Mattis Svensson från mad. i Blekinge, och utan att yttra ett ord eller gifva något ljud ifrån sig, började båda genast, under mörkret i stugan, att der nedrifva allt hvad som fanns åtkomligt på hyllor och annorstädes, såsom-miölkkäril, tallrickar m. m. och kastade en del deraf emot den säng, hvaruti Måns Kjerstensson och hans hustru lågo; Sönderslogo en väfstol, 9 spinnråckar, dörren till ett klockfoder, samt togo en på bordet liggande knif och tillfogade bränmästaåren, som undangömt sig i mörkret, ett djupt sår på kinden. En, i anseende. till då rådande stränga köld, intagen nyfödd kalf sargades äfyen, och derefter togo våldsverkarne en kittel, framgingo sen till M. Kjerstenssons säng, och under förmodan att han och hustrun der lågo, slogo kitteln i sängen och derefter utslogo ett der bredvid varande fönster. M. Kjerstensson och hustrun hade likVäl förut lyckats att smyga sig ur sängen och förborgat sig: bakom ett skåp. Under det väldsverkarne voro framme vid sängen, smyger sig en vid tillfället i stugan liggande dräng in uti en bred: vid varande kammare och inläser sig. — Väldsverkarne, som. ej funno M. Kjerstensson i det vanliga lägerstället, ansågo då honom ligga i kammaren, och derefter förfogade sig till dörren, som var anbragdt i förstugan, och emedan den var tilläst. togo de en sele och, efter mångfaldiga slag, lycka