Aftonbladet – 11 februari 1846, sida 1

EE K———— XX ———————— ÖN LE riktig och omfattande samt väl ledande till det för mig alldeles otvifvelaktiga hufvudresultatet om tvenne förrättningars coordinerade utgång från samma del af bjernan; en sats, som i alla afseenden har mera för sig, än den Gallska, nu mest öfvergifna, separationsiden. Den ringa vigt, som vår förr så klassiska Experientissima Facultas med rätta lade på det stylistiska med vidhållande nemligen af sin nomenclatur och terminologie, gjorde också, att den älldeles icke brukade afgifva något betyg öfver försvaret, men då nu tidens omvändande grundsatser synas tvärtom vilja upphöja försvaret eller talekonsten till det förnämsta af allt i Experientissima Facultate, så måste jag derföre lämpa mig, att också säga mina skäl, hvarföre jag gifvit Liedbecks försvar ett, som jag tror, välförtjent cum laude adprobatur. Dervid bör jag då först upplysa, att jag följt den, såsom jag tror, annorstädes allmänt -antagna grundsatsen, att icke gifva så mycket ät försvaret som åt författandet, ty annarg kunde man komma dertill, att erkänna ett godt försvar för en dålig sak, hvilket förfarande bör undvikas såsom måhända befordrande grundlighet. 5) Det vanliga är ty värr, att flere om icke de fleste af våra opponenter icke äro i den verkliga Medicina Experientalis annat än knappt nybegynnare, som mera hålla sig vid ord än vid sak eller åtminstone föga kunna förete några till sakens factiska grund gående argumenter. Om då dervid en sådan experimentator som doktor Liedbeck -blir litet distraherad f) och icke gerna vill mycket uppehålla sig med tillrättaställande af opponentens fåfängliga bemödanden, utan fastmer gifver auditores till bästa af sina vida hättre factiska kunskaper om saken, så tror jag detta vara just det rätta och verkligen berömliga sättet att in Facultate Experientissima speciminera. Om experimentatorn dervid anser åtskilligt höra till saken, som opponenten icke inser göra det, så är jag mera benägen, att höra den, som innehar saken, än den som står utom all erfarenhet derom 7). Då derjemte doktor Liedbeck talte det vetenskapliga latinska språket såsom sig bör och egnar en professorisk -man i föras ur samma afhandling följande, som läseg pag. 12 och 43: Magendie omtalar, att han till och med bragt änder att simma baklänges, dufevor att flyga baklänges med stjerten fram, hufvudet efteråt i följd af detta organs förlusti — Om nu detta kan förlåtas, såsom origineltn, så kan väl svårligen ursäktas, att d:r L. uti ofvannämnde afhandiing, till stöd för sin åsigt om lilla bjernans funktion, anfört tvenne sjukdomsfall ur hr professor Huss kliniska observationer, hvilka just bevisa raka motsatsen af hvad hr L. ville. g ) Besynnerligt nog synes hr prof. W. anse pförsvaret och talekonsten för detsamma, ehuru hr prof. W. ganska väl sjelf vet, att man kan vara klen i talekonpsten och dock försvara sig braf, liksom att mången vältalare rätt illa försvarar den sak, han ej förstår. Det synes imedlertid vara en ganska god af nutidens omvändande grundsatser,, att det sätt, hvarpå man försvarar en utgifven afhandling, skall bedömas, emedan man bäst uti försvaret ådagalägger, om man, verkligen sjelf författat densamma, samt huru pass man är hemma och införHfved i sitt ämne, och man dessutom kan under detssmma ännu vidare utreda ämnet och sålunda ådagalägga både kunskaper och skicklighet. ) En sådan(!) -experimentator som d:r L. blir litet distraherad — Verkligen? Ja i hög grad var, såsom flera intygat, d:r L.-ofta dis rsherad under ventilationen af sina afbtamdlingar, — och hr prof. Hwasser har verkligen högst skonsamt anmärkt detta i sitt fakultet-yttrande (se d:r Liedbecks bok). Det var också, så berätta flera elever, icke sällsynt, att en svår distraktion öfverväldigade hr d:r L. vid de föreläsningar hr L., under det han förestod professionen, höll; så t. ex. skulle hafva händt ofta, att hr L., efter att hafva visat lärjungarne något preparat eller dylikt, förvirrad letade em stund i papperet och slutligen frågade de närmaste: Hvar var det jag var nun? ) Det enda rätta sättet måtte väl vara att gifva svar på tal; och det måtte väl ock vara ganska lätt för den öfverlägsne att visa det fåfänvgligan i opponentens bemödanden, om denne icke vill hålla sig till sak, utan rider på ord — men visa mäste man detta, icke blött anse. Imedlertid tyckes till och med hr prof. W. medgitva, alt hr d:r L:s försvar varit klent! —K-zZEe———SNOD— ii