Aftonbladet – 11 februari 1846, sida 1

mm ——lHlNONNSHeH1evn NK Nm storn vänder sig lifigt om; denna sång tillhörde icke gudstjensten, den var för honom alldeles opåräknad och melodien obekant... han söker med blicken genomtränga den något dunkla fördjupningen; . .. ..dernere, i hvita klädningar sjöngo åtta unga flickor; han betraktar dem nogare, det var fröknar från de omkringliggan de slotten på tvenbe mils omkrets, som inöfvat en enkom fördagens högtid komponerad sång, och som nu kommo att med sina friska 48-åriga röster fira gubben, deras bigtfar och själasörjare . Petta var det sista-slaget; skakad redan förut af så minga undertryckta rörelser, förlorar den 80-årige mannen, nu träffad af denna oförtänkta glädje, sin sjelfbeherskning; han söker med handen ländstolen, ställd nära altaret, samt låter sig sjunka deri, och med händerna betäckande ansigtet, utbrista hans tårar: med styrka. Man afbröt gudstjensten; Han kunde icke fortsätta den: vid 80 år är sällhetens öfverraskning en möda, ibland till -och med en fara.. Man bar bonom uti sakristian och lät den bedröfvade och oroade församlingen utrymma kyrkan... Under de första ögonblicken skakades han af en darrning, som ingaf oss fruktan; men, så småningem, återhemtande lugnet genom goda ord ock omsorger, begärde han att få taga sig en liten stunds hvila. Prestmännen utgingo för att meddela underrättelsen åt folket, som trängdes vid kyrkodörren;: och jag blef ensam tvar hos honom: Å En herrlig Junisol upplyste fältet, han Iät mig öppna fönstret, salte sig der framföre, och snart såg jag hans ögonlock slutas, hans hufvud böja sig och en sömn, ren som hans själ, djup som tystnaden omkring oss, sänka sig ned öfver honom. Då tilldrog sig en af dessa scener, dem man ser och känner, men ;dem man lika litet beskrifver som man glömmer.