Aftonbladet – 11 februari 1846, sida 1

— mm—————— m—— — —————— — mrtnnmm smed storlek kan anses sätta menniskån nästan dubbelt högre öfver alla landtdjur, än hon var förut, liksom :hvalarna genom samma del komma högt öfver alla andra vattendjur. Detta är då icke mindre än ett nyll bidrag till den satsen, att menniskan icke hörer till djurriket. Enligt min nuantydda värderingsmåttstock har jag välbetänkt gilvit doktor Liedbecks nämnde disputationer det högsta berömmet eller Laudatur ?). Jag tror för öfrigt, att, om Facultas Experientissima vill vidare hafva några gjorda experimenter, sä bör den också vara öfverseende med experimentatores, det vill säga ursägta om de i sin experimentsifver något litet skulle uraktlåta smärre afseenden på språket, eller den konventionella smaken, hvilka uraktlåtanden för öfrigt, rätt betraktade, kunna säsom naturligheter vara besannade för saken och af rena eller fria naturens kännare och älskare värderas 5). Hvad annat som händt och mest blifvit föranledt af svenska språkets olämplighet till sådana ämnens afbandlande, förhindrar mig icke, att göra den svenska disputationen i någon mån delaktig af den latinskas beröm, emedan framställningen af experimenter och iakttagelser är originell ) 2) pVälbetänkto?! För detta nya bidrag till den satsen: att menniskan icke hörer till djurriket, har således herr prof. W. gifvit afhandlingen det högsta berömmet eller laudatur! Men hvart hör menniskan då, anatomice taladt, herr professor? Vi vanliga menniskor nöja oss verkligen med, att räknas till djurriket; men veta väl, att det gifvas vissa herrar lärde, som till och med sätta sig öfver att vara folk. Mera välbetänkt hade det då varit, i fall d:r Liedbeck kunnat påräkna likstämmighet inom fakulteten, att han, i stället att utgifva 3:ne klena specimina för professionen, endast anfört detta nya bidrag, som så förtjust hr prof. W., att man verkligen tycker sig redan se hr professorn förflyttad bland englarne. 3) Hr pröf. W. har ock full anledning att begära öfverseende med åtskilliga hr L:s naturligheter,, som förekomma uti hans disputationer och som väl endast kunna värderas, af sådana rena och fria naturens kännare och älskare, som hr prof. W. Må det tillåtas att anföra några af de många dylika naturligheter, som förekomma uti Herr L:s afhandling: Om lilla hjernans funktion. — Pag. 6 läses: Detta förhållande sammanstämmer nemligen rätt väl dermed, att, enligt Magendies, Longets, Flourens, Foderas, Bouillauds och andras experimenter äfvenväl, dels! en fallenhet att gå baklänges, vid djupare snitt af lilla hjernans båda halfvor, dels vid lesion af ena sidan att gå i ring yppar sig, det sistnämnda till följd af motsatta sidanslesion, enligt Longet, och ej som Magendie anfört på samma sida. Synes ej här förf:s tanke helt fritt gå i ring åt alla sidor? — Pag. 9, 4:de sjukdomsfaliet: Hos en höna och 2:ne tuppar, hvilka icke voro i stånd att hålla nog jemnvigt, fann ock Flourens, c. Hvad menar förf. här med nog? — Pag. 48 läses: Samme författare omtalar vidare, efter Larrey, ett annat fall af aftyning af födslodelarne i följd af lesion, hvaraf ärret ännu syntes qvar, tvärsöfver nackbenets konvexa utandel (bosses occipitales), efter slaget vid Wagram. Kan någon säga hvad slaget vid Wagram) skaH här och göra? — Pag. 23. TI stället för att skrifva: Barnet hade blifvit skickadt till Dresdea och vårdades der af hrr: professorer Beck, Seiler och Carus, samt hade under sin viste!se derstädes ordentligen och utan olägenheter sina regleringsperioder — skrifver hr L.: Barnet hade blifvit skickadt till Dresden, der det, under uppsigt af hrr professorer Beck, Seiler och Carus, ordentligen och utan olägenheter hade sina regleringsperioder,. Det origtiga, att ej säga opassande i denna mening, har icke hr L. kunnat inse, ehuru hr prof. Bergstrand anmärkt det i sitt fakultets-utlåtande (se d:r Liedbecks bok.) — Pag. 31 och 32 lästs: Desto heldre har jag ock nu tagit dessa tvenne dalbor till denna jemnförelse, sådana händelsen gifvit mig dem, som de genom mera vegetabilisk, än animalisk näring kanske stå naturen närmare, än annan allmoge och racen föga eller intet uppblandsad, jemte cget språk, bibehållit sin ursprungliga både fysiogna. mik och klädedrägt, till sin: äkthet äfven efter döden kännbara.,Utom det att det är svårt att förstå, huru klädedrägtens äkthet skulle bli okännbar genom döden, torde ock hr L. böra närmare förklara, hvarför den vegetabiliska näringen i ett kallt klimat ställer menniskan närmare naturen!!! ) Såsom prof på den originalitet, hvarmed hr L. framställer sina och andrasexperimenter, må an07 EE SST RR RR RSS