Aftonbladet – 11 februari 1846, sida 1

ska sällsynt sak, ehuru blott den ena af makarne kan dö — har religionen, liksom hela den öfriga verlden, sin glädjefest, den firar då sitt jubileum, och detta kallas: kyrkoherdens bröllopsfest). Morgonen, dagen derpå, hörde jag det klappas på prestgårdens dörr, och vid det den öppnades inträdde, med 3 eller 6 prestmän från de kringliggande byarna i spetsen, flere bönder lastade med ängsgrönska och friska blomster. Den gamle pastorn var i sin kammare och väntade dem; de stego upp och jag med dem. Vi funno honom sittande i en ländstol af ek, med det vackra håret omsorgsfullt benadt, öch ett ansigte helt blomstrande af helig ungdom, för öfrigt klädd i en svart drägt, eokom gömd för denna dagen. Han helsade oss med ennick af hufvudet, och sedan bönderne enligt bruket öfverstrött hela kammaren med sina doftande blommor, begynte påklädnads-ceremonien. Det var en trogen härmning af vanliga bröllop, och allt hvad fint och behagligt, som dervid föresår med unga trolofvade, här användt vid denna högtidliga förening och till denna vördnadsbjudande ålderdom, lånade ett oändligt behag just af dessa kontraster. . De sex presterne föreställde : brudsvennerne; liksom desse, fråmburo de bröllopsdrägten: en hvit stola, en älvenledes hvit messhake, en ny mess-skjorta. De nalkades gubben, som uppsteg, och börjale, sin pligt likmätigt, att kläda honom; den ena tog kåpan, den andra mess-skjortan, och han, småleende med tårar i ögonen, lät dem söra efter behag och, i det han så enkelt lånale sig åt alla dessa förberedande anstalter, gaf van detta uppträde, som kanske skall väcka ett småleende, en rörande karakter genom sin åtatioåriga oskuld. ) Inom den katholska kyrkan är, såsom bekant, äktenskapet annars de andelige förbjudet.