Aftonbladet – 10 februari 1846, sida 1

så nar 1 Stocknoim funnits mindst 10 och saledes arbetet och öfningen varit för prosectorn i Stockholm 3 gånger så stor. Om hr professorn derföre efter sin älsklingsmethod vill multiplicera d:r Sundevalls 93, tjensteår såsom prosector med 40 och d:r Liedbecks 135. med 2, så blir den förres merit i detta hänseende representerad af 97 , och den sednares af.31 — och sannolikt är skillnaden än större i verkligheten, då man besinnar, att Stockholms anatomiesal varit samlingsplatsen för de flesta anatomiz studiosi, ej blott från Upsala, utan äfven ifrån Lund, och tillika känner den fart och det lif hvarmed dissectionerna drifvits här i jemnförelse med i Upsala. Huru lärarekallet blifvit utöfvadt af d:r Liedbeck anser hr professorn ådagalagdt genom de af honom bifogade vackra betyg ifrån prof. Retzius i Stockholm och medic. fakulteten i Upsala, men besinnar ej, att betygetl ifrån prof. Retzius, hvilket äfven vi tillägga en vigt, gäller endast för 1 års tjenstgöring och detta på en tid, då d:r Liedbeck just nyss absolverat sin grad, då -ungdomsifvern och det ännu lifliga, då ej missledda, vettenskapliga nitet sannolikt gaf hans verksamhet: en. annan prägel, än den haft under de sednare åren:i Upsala, och att betyget ifrån medicinska fakulteten vid närmare öfvervägande på långt när ej torde ega det värde hr prof. nu vill tillägga det. Utom oformligheten deraf, att vid en ansökan af fakuiteten begära ett särskildt intyg öfver en lärareverksamhet, hvars rätta värde ju är det som hufvudsakligen bör bestämma samma fakultets slutliga omdöme, så torde hvar och en, som känner den beskedliggörenhet — och vi kunna nästan säga löslighet — som vanligen dikterar dylika betyg hos oss, ej härvid fästa någon annan mening, än att d:r Liedbecks lärareverksamhet haft den negativa förtjensten, att icke hafva framkallat något klagomål inför fakulteten. Huru långt en lärare får gå uti oskicklighet, för att ej mot sig framkalla ett klagomål, känna vi ej precist, men tro att långmodigheten hos oss är i detta fall stor nog, och häruti torde mån väl finna förklaring.på den motsägelse, som finnes emellan detta fakultets intyg och den opinion om d:r Liedbecks lärareför-t måga som delas af alla dem, som på sednare åren studerat medicin vid Upsala universitet och sålunda varit i tillfälle att få någon verklig erfarenhet derom — kanske de 3 å 4 likväl undantagne, hvilka,! likasom han: sjelf, fastnat uti homödpathien. Vi hafva skäl att tros det denna opinion ej varit så alldeles tystlåten, att ej den, som velat böra, hadej kunnat få det äfven om han varit afskiljd genom ett sådant svalg som det, hvilket för närvarande finnes mellan studerande och professorer i Upsala. Att doktor Sundevall underlåtit att förskaffa sig dylika enskildta, aldrig i lag föreskrifna betyg, hvarmed i vårt land drifves ett verkligt ofog, torde få räknas honom-heldre vill förtjenst, än skada; i synnerhet. som; blotta den omständigheten, att hafva uti9 3, år qvarslålt såsom prosector hos prof. Retzius, under ett dagligt samarbete å anatomisalen, tillräckligt vittnar om denhes belåtenhet, .hvilken han ej heiler nu eller någonsin förtegat för den, som derom velat inhemta hans meHilg. Av ver Conas Senträda på Stockholms anatomiska auditorium och håtra på örklögrana sa Retzii ställe, vittnar om ett ej så ringa SILL bland läkarecorpsen, öch hurudana både dessa föreläsningar, liksom de uti chirurgisk -anatomi och medicina legalis varit, torde herr prof. kunna få veta af dem, som afbört desamma. D:r Liedbecks tvenne utländska resor gällde båda gångerna Tyskland, skedde båda sommartiden, då de flesta af dervarande universiteter. hafva ferier, och i fall han öfverallt gått tillväga på samma sätt som sista gången uti Wien, -så lår : väl samma besynnerliga forskningsmetod. följt honom utomlands, som den, bvilken här hemfmra gjort. honom så märkvärdig. Dr Sundevall har af staten åtnjutit alldeles samma understöd, som d:r Liedbeck, besökte åren 1842 —43 under 9 månader Tyskland och Frankrike, och vi hafva oss väl bekant huru han underlängre tid uti Paris med ifver egnade sig åt anatomiens speciella: studium: Med adj: Liedbecks stora och: afgjorda förfåttare-Verksamhet förhåller sig så, att denna visst är stor, om den: nödvändigt skall uppskattas efter vigt; men bland den myckenhet o-: riginalafhandlingar d:r Liedbeck utgifvit deis uti på svenska författede smärre skrifter, dels uti tid-) skriften Hygiea, finnes föga af värde för läkare och intet — vi säga intet — för anatomer. Att redaktionen för vår tidskrift Hygiea aldeles icke vill åtsga sig det moraliska ansvaret för hvarje deri upptagen artikels; duglighet, synes väl; utom af dr Liedbecks artiklar, äfven af flera andra; men i alla fall beröra dr Liedbecks skrifter allt annat, utom anatomien. Att d:r Liedbeck infört hvarjehanda medicinskt-bomöopathiska artiklar uti den i Tysktand utgifna homöopathiska tidskriften Hygiea känna vi och betvifla ej eller, att han gjort eller blifvit uppmanad att göra detsamma uti en dylik engelsk, i synnerhet som de homöopatiska läkarnes antal verkligen i allmänhet och i synnerhet i England ej är större, än att hvarje ny adept och hjelpare: är till den grad välkommen, att han skulle blifva upptäckt, bodde han. än på Nowa Zembla. Någon homöopathisk tidskrift i Frånkrike kännal vi ej och betvifia äfven, att d:r Liedbeck skrifvit i någon annan; men hvad vittnar nu all:denna författare-verksamhet -om anhat, än att-d:r: Tiedbeck, i stället för all. med hil drifva: anatomiens sludium — hvilket nog ensamt upptager sin man — med förkärlek, och man kan säga med. fanatisk ifver fästat sig vid en för anatomien helt och hållet främmande — så man kan med allt skäl säga mot analomi och fysiologi fiendtliga lära, att han eynat denna största delen af sina krafter och bästa delen af sin tefnad, liksom vi alltid hafva Hört d:r Liedbeck omtalas såsom en nitisk homöopatisk-läkare, men aldrig hört någon ens sätta i fråga, att han: vore anatom, förr än han nu uppträder såsom, sökande fill profession deruti. — D:r Sundevall har äfven, uti vår tidskrift Hygiea, infört hvarjehanda smärre uppsatser, fastän profess. Walmstedt ej funnit något spår deraf, och herr professorns tvekan, huruvida d:r Sundevallsjelf författat sin: gradual-disputation, vittnar både om mindre god vilja, då detta står tydligen uttryckt: på dess titelblad, och ringa sakkännedom, då herr prof:n ej vet, att d:r Sundevall är bland svenska Ä vr vga fån nina tvNdareRlninmaR An, 8