Aftonbladet – 9 februari 1846, sida 3

— Red. har blifvit anmodad att införa följande: i GENSVAR TILL DET HEDERVÄRDA FEMTÅLET I SOLLENTUNA. Den sanningslösa anklegelse, som i tidningen Det Tjugondeförsta Aftonbladet för d. 10 sist). Januari finnes införd mot presterskapet i Ed och Sollentuna, i fråga om deras löneinkomsters indrifvande för innevarande ecklesiastik-år, är visserligen em bland de många, som föga förtjenar ett svar; men då den tydligen har för syftemål, att missleda allmänheten och kasta en oförtjent skugga synnerligast på församlingarnas pastor, så har jag icke tvekat att genmäla densamma, helst jag, både som offentlig och enskild man, icke skyr publiciteten då den är grundad på sanning och rätt, hvaremot lögnaren och smädaren, som smyger i mörkret och lönmördar nästans heder och ära, af mig bemötes med ett välförtjent förakt. Att de fem landtbrukare i orten, hyilka tecknat sig såsom ansvarige för sanningen af hvad de uppgifvit, tillhöra Sollentuna socken och icke Ed, samt att de i moraliskt hänseende utgöra hvad man kallar dräggen, derom är jag på förhand öfvertygad, utan att ännu hafva begärt namnsedelns öppnande, hvilket ock i sinom tid skell ske. Att enskild hämd för någon välförtjent tillrättavisning, i. förening med låg egennytta härtill Varit initiativet, lider likaledes intet tvifvel, helst huvudpersonen i femtalet vunnit en slags ryktbarhet i orten för sin trätgirighet och skadebegär. b Eds och Sollentuna församlingar hafva visserligen lidit och lida genom följderna af förlidne års. missväxt, ehuru icke till den grad som de fem .Iföregifva. Sanningen härutaf torde vinna styrka -) derigenom, att egarena till nio mantal i Sollentuna a Jafsade sig den erbjudna rättigheten till undsättningsspannmåls erhållande, när församlingers herrar godsegare för sina underhafvandes behof anmälte sig till dess undfående. Ett af nödhjelpskommittån erbjudet räntefritt penningelån, för anskaffande af arbetsförtjenst åt behöfyvande, Vägrades likaledes, hvilket synes bevisa, att nöden hos ,desse icke är tryckande. Den af mig i Sollentuna kyrka, under förliden November månad kungjorda pålysning om pastorslönens inbetalande, lärer utgöra sjelfva corpus deIicti. Jag vill icke förneka, att jag i densamma uttryckte mig, att de, som önskade begagna lösningsrätt, borde betala det då gångbara pris. Ligger då häruti någon så svår förbrytelse, att Iden förtjenade detta lömska anfall, helst det är kunnigt att dåvarande spannmäålspriser obetydligt öfverstego länets markegång? Om detta uttryck sårade hufvudredaktörens öra, så förefaller det oväntadt, att det varit tillslutet för enkors och faderlösa barns jemmerrop, då desse, ehuru deras männer och fäder dödt i hans tjenst, likväl blifvit utvräkta ur deras usla bostäder. Eller vore det förenligt med sundt begrepp i hushällslärans grundprinciper, att försälja till nedsatta priser hvad man sedan nödgades återköpa till högre? År det lönegifvarens rätt att bestämma om och huru mycket han vill betala af hvad Kongl. Maj:t i näder anslagit tull embetsoch tjenstemäns aflönande? Beträffande dernäst den sanningslösa uppgiften, att mången nödgats taga sin sista oxe eller ko, eller kläderna utaf kroppen för att dermed förnöja sitt ädelmodiga presterskap, så är detta tillmäle af så grofkornig art, att endast vanvettet kunnat uttrycka detsamma. Eller är det måhända hufvudmannen för de fem som, ehuru egare till tyenne mantal, befinner sig i detta urbota tillstånd? Om så är, så torde jag få erinra honom, att orsaken (ill detta obestånd icke må sökas hos mig. Af skäl, dem han bäst sjelf känner, har jag, för att komrha i så liten beröring med mannen som möjigt, aldrig uppburit af honom cen kappe af pastorsönen, utan anordnat densamma till min embetsbroder på den lön han eger att af mig åtnjuta, och jag tror icke heller, att han så strängt förfarit, helst jag tyckt mig finna att vänskapen dem mellan varit temligen varm. Vidkommande åter församlingens åbobönder, så lar jag mig med säkerhet bekant, att herrar godsgare icke ålagt sina underhafvande större börda, n de borde och kunde bära, äfvensom att de med gen risk underlättat deras omsorger för innevaande år. Också äro dessa underhafyande i allnänhet hvad man kallar bergade, med undantag af boerne å tvenne mantal; men orsaken till dessas bestånd kan icke af mig, utan måhända fullstänigare af krögaren på Rotebro belysas. Det vet 1g likväl, att desse åboer för åren 1844 och 1843, ti sammanräknad löneoch vederlagsspannmål ro mig skyldiga 10 tunnor 49 kappar samt 5 rdr ko; dock hafva de icke ens blifvit kräfde, oaktadt 1 låg otacksamhet varit fördragsamhetens belöning. Att den till pastor anslagne vederlagsspannmålen ifvit uppsagd till lefverering in natura, är en ka fräck osanning. Att hufvudredaktören bland ? fem, jemte en hans stallbroder, blifvit förstängade att denna spannmål in natura lefverera erinnes, och grundar sig derpå, att desse hedersän förlidet år begagnade denna rättighet och fingo lemna den vid pastors boställe. Genom gåfvor h gengåfvor varar ju vänskapen längst. Rörande slutligen svinmaten och undermålet jag förklara, att arrendatorn af Ginbergas 3 antal, A. Hällström, vid aflemnande af tertialnden skickade trenne tunnor råg och tvenne nnor korn, de sednare af god, de förra af högst el qvalite, med begäran att lösa en tunna korn er markegång Jag förklarade mig härtill villig, vida äfven en tunna af den dåliga rågen åter3s till samma pris. Men då ombudet härpå icke nde ingå, mottogs spannmålen utan klander och an mätning, men rågen lades enskildt. För att försöka huruvida densamma kunde förjas och till hvad pris, uppmättes densamma, tvenne kappar fattades, och infördes till StockIms torg, der intet anbud gjordes, men försåldes ermera på eftermiddagen till en landtbo för rår bko tunnan att användas till utfodring för atur, hvartill den endast var tjenlig. Vid ett imanträffande med nämnde arrendator, trodde mig ega full befogenhet att för detta falsarium b