Aftonbladet – 9 februari 1846, sida 2

— — munmwmmm— med förtjusning huru de, dagen efter festen, sina mödrars ridikyler funno mera namnam äs deras magar kunde uhärda. Min svaga penn kan ej heller uthärda att förtälja all den otro liga herrligheten. Fivånad måste hvar oci en utropa: Så liten stad — så stort kalas När kl. var 7 på gtonen voro gästerna för. samlade i den praktfila våningen. De kunde knappast se för bara jus, och att tala föreföllo dem allt för simpelt; de bara tego och undrade. Tystare än ala andra stodo dock våra vänner, löjlnanten oa häradshöfdingen i hvar sit hörn, och säkert oro dessa båda de enda, som nu hade tankar ör något annat än den brokiga ståten. Till ch med theet och de tio sorterna thebröd fretade dem fåfängt. Det finnes kanske de, som detvifla sanningen häraf, men jag bedyrar, att et är sanning, För dem båda var denna afton if den högsta betydelse, det gällde: handen elr korgen .... Inom få minuter skulle deras den afgöras, men ännu var ovissheten lika fulkomlig, ty mamsell Galathe hade, sina nycke trogen, in i sista stunden, ännu icke litit beveka sig att med ett enda bestämdt ord antda sitt val; hon hade endast lemnat den bsynnerliga förklaringen, utt hennes båda friare edan genom den första lansen skulle erhålla bnnes svar: blef det en polka, då var löjtnaren hennes kavaljer för ifvet, blef det åter enmazurka, då var det häadshöfdingen. Polkan och mazurkan, dessa våda olika medel, som blifvit använda till den tolta skönhetens beseginde, skulle nu också älla det slutliga utslag Man kan kaila detta åhitt snillrikt, men7jagär rädd, att man äfven;