Aftonbladet – 9 februari 1846, sida 2

HUM UTIUVI: — VLAVA JA: Hl ULL, ULL ALU kas inte mer. — Knappt hade denna lilla dialog spridt sig på Paris, förrän berlocker åter kommo på modet; i en vecka ha de redan börjat blifva allmänna. Den som nu har kornaliner och röda amerikanska frukter förvarade i någon skräplåda sedan 40 eller 42 år sedan, kan åter leta fram dem och sätta dem vid uret; det är högsta modet i Paris. BETRAKTELSER ÖFVER NUTIDENS FÖRHÅLLANDEN OCH STÄLLNINGAR, UTGÅNGET FRÅN EN HISTORISK JEMFÖRELSE. (Ur Tromsöe tidning.) Vi nämnde häromdagen, i anledning af den Norske Constitutionelles och hans svenske väns, Posttidningens, utfall emot norska storthinget och bondepartiet i Norge,, alt en norsk tidning lemnat ett litet bidrag till den inre historien, om ett annat parti i Norge, som synes vara ej mindre betänkligt. Om ock artikelförfattaren valt temligen hirda uttryck, så förtjenar dock hans uppsats uppmärksamhet, och vi meddela den derföre här. Ehuru Romarne, uppeggade af Tarquinii despotism och våldsamheter, hade afkastat konungaväldet och förändrat statsförfattningen från en enväldigt monarkisk till en aristokratisk-republikansk, var sakernas nya ordning ännu långt ifrån betryggad. Den bade7såväl yttre, som inre fiender. Den fördrifna konungafamiljen intrigerade, liksom den svenske Gustaf, den !ranske Henrik, den spanske Don Carlos och den portugisiske Dom Miguel i våra dagar, och dess ränkor blefvo farliga då några i Rom missnöjda, al förnäma föräldrar födde och förnämt uppfostrade ynglingar, hemligt förenade sig med hans parti. I den romerske historieskrifvarens Livii andra bok, tredje kapitel, förekommer härom följande: Ibland den romerska ungdomen voro några ynglingar af temlig hög börd, hvilkas seder varit temligen tygellösa under konungadömet och hvilka, då de varit de Tarquiniska prinsarnes jemnårige och stallbröder, vandt sig att lefva på konungavis. Då dessa, efter att allas rättigheter genom den nya statsförfattningen blifvit salte på jemlik fot, det oaktadt sökte tillfredsställa sina tygellösa passioner, klagade de inbördes deröfver, att den åt andra gifna fribeten hade blifvit ett slafveri för dem. Konungen, sade de, var en man hos hvilken man kunde få sina önskningar uppfyllda, antingen det vore fråga om rätt eller orätt; han uppfyllde nådens, välgerningarnes ställe; han kunåd hlidlhass ooo Vas UL HUT åde vredgae och s dök oron, kunde icke bevekas eller öfvertalas, och var bättre och mera lyckliggörande för den attige än för den mäktige; den gjorde inga undantag, gaf ingen frihet då man öfverskridit gränsorna. Det var slutligen svårt, under så många menskliga villfarelser, att lefva allena senom en obrottslig vandel. Då de sålunda hade uppeggat hvarandra, kommo sändebud från den fördrifaa konungafamiljen för att begära utlemnandet af dess egendom; och sedan denna less fordran blifvit föredragen i senaten, rådlogo senatorerna några dagar derom, emedan nan befarade att en vägran skulle gifva anledning till ett krig. Under det att sändebuden pffentligen gjorde anspråk på godsen, anlade de vemligen planer till rikets återeröfrande och xände i sådant ändamål några adliga Ynglingars regiriga sinnesstämning på pulsen. Till dem om upptogo förslagen med välvilja, aflemnade le bref från Tarquinius och aftalade med dem tt de skulle i hemlighet emottaga honom i taden., Det norska folket har i 30 år glädit sig åt n fri statsförfattning; Nen ju mera folkets reresentanter hafva sökt att, så alt säga, lekamgsöra grundlagens bolstaf; det vill säga, låtit ess. anda blifva synligi hela samhällsinrättninen genom afskaffandet af alla möjliga privile!er, genom omsorg fö! alla näringsgrenar, för -—-——-— — 0 4 ss a m-. r Un