Aftonbladet – 5 februari 1846, sida 2

för mödan, så vida man icke är så anspråkslös, alt man låter sig nöja med t. ex. en enka; som fortsätter rörelsen, eller något dylikt. Det är i alla fall, för persener med mina äktenskapsafsigter, en dålig tid att lefva uti. Det blir allt sämre med hvarje dag. Den fatala uniformsförändringen sprättar snart galonerna från våra permissioner, och det kommer att göra mer än ett nederlag bland de våra; ty huru mången har ej eröfrat sin lycka med — gulddragarearbete. Mer än ett oskuldsfullt bjerta har fastnat i aiguilletten och fått lifstidsfängelse i cartouchen. Det enda guld vi cgde satt på kläderna; nu tar man också detta ifrån oss! Det gamla ereditivet: ett namn, börjar också att blifva vanskeligt. Herrar Lunsen och Gren och Stock och Sten gälla i rappet lika mycket som en välboren riddarhusledamot med von eller af till förbud och hjelm eller sköld i ändan. Jag, som i rak linie, ett och annat snedsprång undantaget, är en ättelägg al den s!ore provengaliske riddaren Walter von Habenichts, har snart alls ingenting, icke den minsta reveny af min stamfaders ofantliga bedrifter i korståget. Otacksamheten kan väl aldrig visa sig mera gigantisk! Mina fantasier blifva, som du ser, allt sorgligare och sorgligare. Med sammanrynkade ögonbryn och neddragna mungipor — sitter jag här mjeltsjuk som en engelsman 1 stenkolsrök. — Nu först inser jag, huru mina medmenniskor äro mig kära. Ja, till och med mina mest odrägliga vänner (t. ex. bror sjell) förefalla mig nu helt älskvärda, Jag skulle med öppna armar emottaga hvem com helst, vore det ock — en björn. Ensamhet och tystnad, o, hvad jag hatar eder båda! J ären från besynnelsen ondskans och olyekans upphof, och öfver eder hvilar förbannelsen af oräkneliga brott. Jag är icke född, för att låta mina lyckliga gåfvor rådbrå