Aftonbladet – 5 februari 1846, sida 2

DEER RAA säd, och hela nätterna drömma om ett dubbelt pistoriskt bränneri? . B-klagansvärde landtjunkare, njuten af ladugårdslifvets idylliska behag; men jag går tusen gånger heldre in iryska armåen och låter Cherkasserne skära hal sen af mig! Nå, skall jag då blifva spelar: ? Dertill fattas mig en oumbärlig egenskap: lyertlöshet, men. deremot besitter jag en annan: olur Jag har således också här naturen emot mig och duger ej att sköta spel som profession, nu sedan lotteriernas tid är förbi. Men, åpropos lotteri, den allmännaste tilflykten är ju giftermål. Ja, det är bäst att jag gifter mig med en bottenrik arftagerska. Säkert är detta den tillförlitligaste räddningsplankan — skall jag också förkasta den? — OÖförsigtige, jag tror du vacklar! Nåväl, jag skall gifta mig, det finnes ingen annan råd. Jag vill då för alltid stänga igen mitt känslofulla hjerta. Jag vill blunda för skönheten och endast dyrka penningen: Jag vill icke mera låta hänföra mig af himmelska blickar och plastiska former; jag vill endast erkänna den form, som myntverket bestämmer. I stället för att af qvinnan fordra grace och små fötter, skall jag händanefter endast fordra fastighet som står på säkra fötter, och alldenstund de himmelska behagen icke äro kurant mynt, måste de hafva laga borgen. Min kärlek skall proportioreras efter riksdalersvärde, och i mitt begrepp om äktenskap vill jag abstrahera menniskan, men fixera millionerna. Så måste det blifva. Farväl då ljufva drömmar, farväl också du, tjusande Aurore! Det är sanning, att du är en engel, men 2ck, du bar ju icke här pi jorden ett enda hemman — farväl! Återigen måste jag ju nu fördöma det misöde, som förpassade mig hit. Huru skall de väl här blifva mig möjlägt att verka för mins nya planers framgång? Ack, hela denna stad förefaller mig som ett enda stort fattighus, och att här kasta ut sina krokar lärer icke ge lör