Aftonbladet – 4 februari 1846, sida 3

Ständer beslutade och -hemställde. Då nu vid 1828—30 årens riksdag myntbestämningen skulle genom lag Detryggas, och Rikets Ständers bank förstärkas samt för framtiden genom lag åläggas att upprätthålla myntvärdet, var det af vigt, att äfven försäkra densamma emot all lagstridig medtäflan af enskilde bankinrättningar; och som 1824 års stadganden i detta afseende voro betryggande, då de allena förutsatte bankrörelsens bedrifvande medelst aktieinsättningar samt upplåning af kapitaler, men ieke genom sedelutgifning — en utväg, som då, enligt gällande lagar, icke kunde vidtagas — så intogs i lagen för Rikets Ständers bänk, S 6, nyssnämnde vilkor för enskilde bankers bildande. Genom detta lagbud blef på en gång Rikets Ständers framtida andel i lagstiftningen för enskilde banker bevarad, emot det kongl. prerogativets försökta egenmäktighet, och deras i grundlagen bevarade rätt, att allena genom sin bank få utgifva sedlar, som i riket såsom mynt må erkännas, betryggad. Så trodde man; och då Rikets Ständer sedan vid påföljand: riksdagar sökte att föreslå nya lagstadganden för enskilde banker, hafva de alltid kallat sina förslag lag för enskilde banker, samt begärt Konungens sanktion. Denna har imedlertid lyckligtvis icke blifvit gifven; hvilket varit rätt väl, ty privatbankintresset har lyckats att alltid diktera dessa lagförslag. Men saken har gått ändock, utan stöd af lag, sin gilla gång; det hafva nog de enskilde bankintressena och vissa embetsmannaintressen vetat att genomdrifva. Det är af nyssnämnda 6 tydligt, att Konungen blott gemensamt med Rikets Ständer kan stadga ändring i 1824 års kungörelse. Det oaktadt har Regeringen nu, icke allenast utan att gilla Rikets Ständers lagförslag, vidtagit förändrade stadganden, men äfven förklarat att fråga om privatbankslagstiftningen tillkommer Konungen, att, i ekonomisk lagstiftningsväg, enligt 8 89 Regeringsformen, allena afgöra, Lagen för Rikets Ständers bank är således kränkt; och svenska folket beror, i. fråga om denna vigtiga del af landets kreditväsende, som, genom de äldre olagligheter, vi nu skola betrakta, äfven fått bestämdt samband med penningväsendet, helt och hållet af Regeringens godtycke. Detta är det grundlagsvidriga i formen. Låtom oss nu efterse det i öfrigt olagliga i saVid fattandet af 1823 års riksdagsbeslut, angående enskilde banker, liksom vid utfärdandet af 4824 års kungörelse, och dennas stadfästande såsom lag i 1830 års bankolag, ifrågasattes icke möjligheten för enskilde att utfärda tryckta eller graverade sedlar. Såsom bekant är, hade lagligt förbud länge funnits för utgifvandet af tryckte eller graverade sedlar, assignationer, eller invisningar, 0. sS. Vv. (Se kengl. förbudet 4766, kongl. kung. 1790 och 4792.) Att skuldebref skulle vara skrifne (antingen egenhändigt, eller af ett vittne), för att vara gällande, var stadgadt i 1798 års förordning. Icke ett enda ord i 1824 års kungörelse kunde således afse rättighet för enskild bank att utfärda tryckta sedlar, hvilka skulle kunna tillåtas att gå i rörelsen såsom penningar. Detta lagstadgande förutsatte deremot, enligt tydlig ordalydelse, att bankrörelsen skulle bedrifyas medelst upplåning af kapitaler från enskilda. Det var så man föreställde sig, att den privata bankrörelsen skulle blifva nyttig, såsom medlare mellan långifvare och låntagare, såsom upplånare af folkets besparingar, hvilka derigenom genast kunde göras fruktbärande, samt såsom bankirer åt allmänheten, genom uppoch afskrifningsräkning, depositoch kreditivrörelse, m. m. Ingen anade, att vi skulle få sedelutgifvande banker, hvilka skulle gifva åt några få en rätt om ej enskild svensk man hade.n Ehuru vi äfven dela den tankan, alt Regeringen genom det ifrågavarande beslutet förådt en alltför stor undfallenhet för det kringgripande privatbankintresset, så kunne vi dock ej ill alla delar instämma i de vid ofvanstående ramställning bifogade reflexionerna. Men vi inse det måhända ej vara ur vägen, att nämna wvaruti Aftonbladets tanka skiljer sig från korespondentens. Detta består deri, att vi icke äre af samna tanka som han, angående privatbankernas kadliga inflytande ända derhän, att de förtöra den allmänna krediten. Icke heller kune VI anse, att ett lagbrott blifvit begånget blott enom sjelfva medgifvandet att utfärda tryckta kuldebref; ty vi veta icke att detta någonstäes är enskilda specielt förbjudet, emedan de iterade äldre författningarna egentligen synas afva afseende på invisningar. Men deremot unne vi ej annat än vidhålla, att då frågan om Idandet af enskilda banker en gång blifvit ord till föremål för civillag, så måste det infatta ett kringgående af denna lag. att den