Aftonbladet – 3 februari 1846, sida 2

maste boning, och menniskotärlekens ifrigaste bemödanden och Gustafs ömhetsbetygelser och lårar kunde ej å!erväcka honom till lifvet: Besynnerligt nog, kände nu alla menniskor deltagande för Skomakare-Henrik, då han ej mera var i behof deraf. De som mest hackat på hans sorgsenhet, förklarade nu, att de alltil tyckt det vara grufligt synd med honom, att han skulle vara hos en sådan flåbuse, som i gamle Wackman, såsom de uttryckte sig; alt de alltid spått, att något dylikt skulle hända, och undrade blott, att det ej händt längesedan; och detta yttrades under många tårar, och säkert uppriktiga; men det är så, de rötter af godhet och medlidande, som finnas i hvarje menniskosjäl, behöfva oftast mäktiga skakningar för att vakna till lif. Som Henrik varit en mycket arm och olycklig varelse, var det naturligt, att lagen i-allsin stränghet skulle tillämpas på honom. Provincialläkaren efterskickades således och efter medico-legal besigtning fällde han å embetsed det ut-lag, att ingen sinnesrubbning vållat Henriks beslut att sjelf förkorta sitt lif. Den sistnämnde blef således, med de rättigheter, som sjeltspillingen åtnjuter, nerstoppad i jorden, å norra sidan af kyrkogården, utan öfliga ceremonier, och under afvaktan af landshöfdinge-embetets utslag. Vid betraktandet af denna menniskornas straffdom öfver en olyeklig like, måste man verkligen beundra den snart sagdt löjliga råhet, som röjer sig häri. Om j-:g står ensam i ver!den, månne då icke mitt eget lif är min ovilkorliga tillhörighet, för hvilken jag ej står till ansvars