Aftonbladet – 3 februari 1846, sida 2

darrande af en oförklarlig ångest. På en gång såg han Henrik hastigt vända sig om, sträcka armarna emot stranden och straxt derefter hoppa upp på båtkanten och störta sig i sjön — och Gustaf störtade äfven nästan på samma gång med ångestfullt skrik till marken. Men han låg der blott några ögonblick, döfvad af förskräckelse. Hastigt reste han sig och började derpå, med svigtande steg, ila tillbaka emot stranden; men innan han åter hann dit, var han ej mera mäktig någon rörelse, kunde knappt andas; han sjönk åter till marken och började högljudt gråta. Gossens första ingifvelse hade varit, att äfven kasta sig i sjön, för att såmedelst blifva förenad med den älskade brodren; men under springandet kom en annan id i hans hufvud: det var ju nemligen möjligt att kunna draga upp broder Henrik lefvande utur sjön; ty han erinrade sig, att detta varit fallet med någon, som förliden vinter åkt ner sig på skridskor. Gustafs mening blef derföre att anropa alla menniskor om hjelp, och nu låg han här vanmäktig, ur stånd att röra sig, ur stånd att ropa, endast mäktig af tårar. Men just som han låg der, med dödsångest i sitt hjerta, kommo tvenne; bonddrängar springande, som ifrån hagen, der de voro sysselsatta med att stänga gärdsgård, åsett hela händelsen och nu anlände, för att försöka rädda. Mencolycekligtvis. fanns ingen båt vid strandeny och innanman bann omkring udden till den andra, förgick-en dyrbar tid, som hade till följd, att Skomåkare-Henrik fördes såsom död; omkring, en timina derefter, upp till när