Aftonbladet – 2 februari 1846, sida 2

Men ack! huru annorlunda förflöt ej der stackars Henriks lif? Hela den långa och qvalmiga sommardagen, satt han instängd och sulade, sulade oupphörligt på någon grof stöfvel, eller sko, den hans späda, magra händer hade mycken möda att få bugt uppå, och hur han också arbetade, sent och bittida utan luft, utan ljus så för kropp som själ, erhöll han dock aldrig en vänlig blick, ett godt ord, såsom belöning och uppmuntran, hvad under då, att hans hjerta hopkrymptes, att han blef än mera sorgsen och tungsint! Dock drömde äfven han, likt sin bror, tänkte sig långt in i framtiden, då han rådde sig sjelf och arbetade för Gustaf; endast för honom, som leende och välklädd, ännu alltid ett barn, satt vid hans sida, och med sitt vackra, milda ansigte lifvade och fröjdade hans hjerta, under de långa vinterqvällarna. Men blefvo hans drömmar af en mera sublim natur, då irrade de vanligtvis bort från det tunga lifvet, ner i grafven, der han, bröst vid bröst med Gustaf, slumrade så godt så ljuft, under det döden nere i djupet, och våren der öfver på det grönskande täcket, täljde sina eviga och underliga mysterier. Så förflöto en tre, en fyra år; Henrik var nu nära sexton år gammal, Gustaf nyss fyllda elfva; och det var åter sommar, och brödernes lott var oförändrad, och äfven deras kärlek för hvarandra såsom fordom. Henrik bereddes till sin första nattvardsgång. Ack, ingen finnes, som är så förhärdad af verlden, af lyckan, af sorgen, att den icke känner ett ljuft vemod, intränga i sin själ; då minnet rrar tillbaka hän till denna tid, då vi med na foten ännu qvar i barndomens eden, höjde len andra till det första steg på egen hand i lenna för oss, då, så frestande och obekanta rerld, och kände vår själ skakas af så underiga och sälla känslor; ty det förekommer som ud under denna epok af vårt lif, innan han