Aftonbladet – 28 januari 1846, sida 2

UU RU — —-NZF ——n Å L165-—nn — nn — —N x-——-LL —O -—ÄÅ.eo— —— —S— ——-—-— tjensten, hvarefter han med henne skulle be silva sig till Fraukrike och nedsätta sig på sin egendom vid Rhones strand, der Rebeckas hjera och hand skulle oändligt ersätta hvad -han lemnade. — Denna, den unze mannens med all kärlekens hänförelse gjorda, förklaring mötte motstånd, der han minst förmodat det. Rebecka sade ömt, att hon aldrig af honom skulle emottaga ett sådant offer. Det vore omöjligt för henne, att någonsin blifva lycklig, skiljd från Victor, hvilken hon från första ögonblicket så out-ägligt älskade; men hon ville icke grunda sin sällhet på en tacksamhetskänsla, som förr eller sedan kunde åtföljas af ånger. Victor sökte hjertligt öfvertyga hrnne; han framställde det allt mer i Europa tilltagande förenandet af alla stånd, sin oafhängiga ställning, men framför allt, att det icke var tacksamhet, utan kärlek i dess djupaste bemärkelse, som förenade honom med henne, och han lyckades ändtligen att skingra Ismails och Rebeckas tvekan; likväl blef den sednare stilla, allvarlig och sluten, så att Victor såde henne, att, om han icke hade så öfvertygande bevis på hennes starka kärlek och tillgifvenhet, skulle han al den sorgliga stämning, hvaruti hon råkat vid tanken på en beständig förening, kunna tvifla på hennes böjelse. Rebecka föll i häftig gråt vid dessa ord — utan att kunna svara derpå; och så ankommo de resande, i mindre glad stämning, än man bordt vänta, till Algier. Victor var ej förr dit anländ, än han skyndade till sin öfverste och med denne till öfverbefälhafvaren. Begge blefvo högst öfverraskade vid Victors uppenbarelse, hvilken man flera dagar eftersökt och ändtligen ansett för mördad, då man icke kunnat förmoda en officers bortröfvande. Victor berättade anledningen dertill och alla de omständigheter som sedan följt; dock bad han, att få förtiga maurens namn, emedan han derpå gifvit sitt löfte; ändtligen förklarade han sig sinnad, att begära sin dimission: och upptäckte de närmare omständigheter, som föranledde honom dertill. Öfversten, som mycket älskade honom, sökte alt alvända honom ifrån detta beslut, kallade det