Aftonbladet – 28 januari 1846, sida 2

formen säga, dller att de ej äro döda, om än! orörliga, det behöfva vi lära att se. Först så stannar en bild ej tom i ögat, utan utgjutes i själen, till if. Förmågan att rätt se och uppfatta det föreställda i en form, må visserligen bero af ett medfödt anlag, men detta anlag blef dock aldrig mer än ett ringa frö, hvilket, för att slutligen gifva frukt, fordrar att utvecklas medelst kunskap och vetenskap. Bilden, som tydes inom oss, måste passera förståndet till känslan. Konsten att se skall alltså läras. Nemligen icke den att erfara föremålet i klump eller massa, eller så att man ej stöter hufvudet mot väggen; men den att igenkänna, och sist, att erfara anden, språket i formens böjningar. Denna väg för själen att upphemta, genom synen, är den kortaste; och sättet det lättaste. Formens inre väsende uppenbarar sig likväl icke helt, utan efter en lång vana och öfning, att se och jemföra. Det är icke nog att se. För att förstå det sedda, måste man veta. Man måste känna bilderna i naturen af det som finnes och som föregår omkring oss, ibland oss. Och deras bekantskap är ej ett hastverk, ty formerne vexla till oändlighet, icke allenast efter föremålens olika beskaffenhet, men äfven efter de olika omständigheter, uti hvilka ett och samma föremål befinner sig. Sjelfva arterne hafva inom sig otaliga förändringar af form, och tycken som denna gifver. Af t. ex. milliontals millioner menniskor, utaf dem som funnits och nu finnas på vår jord, voro icke tvänne ansigten fullkomligt lika, så att de sade detsamma. Med hvarje af alla dessa är ett särskildt uttryck af naturens språk i form gifvet. Mer och mindre äro dessa uttryck beslägtade med formerna i allmänhet hos de döda tingen, hvilkas form dock talar. Huru formen i naturen böjer sig efter ett inre väsende se vi uti allt. Det sjellmedve-. tande lifvets lidelser präglas ut i menniskoformen, som visar inom samma individ, förändringar genom dessa lidelser, så fort de hinna att arbeta sig fram öfver ansigtsbilden. Ett litet barns anlete, deremot, innan ännu passionerne fattat det, visar ingen hårdt bestämd form, och, man bör också kanske säga: är mindre menniskans, än en engels. Det veka, milda ligger öfver allt i det väsendet. Den yttre formen är der nästan genomskinlig. , Se de små barnens enkla, obundna, mjuka rörelser. — Deras öppenhjertighet, deras förnöjsamhet, deras oskyldiga vetlystnad, deras förtret, deras klagan, ja, deras tårar äro behag: och äfven allt detta behag är form, är geometriska linier, som kunna lefvande återgilvas, i sten eller på duken, af konstnären. Men huru långt studium behöfde denna konstnär ej, för att här med lätt hand och lyftad ande arbeta? Den som väl skall se, som skall väl uppfatta det sköna, miste förvärfva sig en säker blick att skilja. I naturen är intet föremål fullkomligt skönt till all sin form: Der finnes också fult, i helhet och i delar. Hos de bildande konsterna är endast det fullkom!iga inför ögat, det vackra; men konstnären måste dock upphämta från naturen allt hvad han framställer — från henne sådan hon är, eller sådan hon kunde vara, efter sitt eget lynne och sina egna lagar. Ehuru en kropps skönhet består i noggrannheten af delarnes förhållanden sins emellan och till det hela: ehåru i hvar och en del skönheten är grundad på proportioner och dimensioner; är det dock hvarken cirkeln eller linealen som gifva lifvet i dem. Konstnären tänder andeligen detta lif. Han bar i naturen ett förrådshus, outtömligt och ständigt öppet, att der taga de ämnen han vill framställa efter sina syften: han lånar, men hans verk är eget, är hans skapelse. Det är, säger Milizia, såsom med säd och blommor och örter, hvilka icke mera träffas i naturen vilda, sådane de framställas af konstfliten, hvilken, emedlertid, har från naturen hämtat dem alla.n Naturen är, också efter denne författares ord, för konstnären den första wmästarinnan